edan 2009 har vi en ny diskrimineringslag i Sverige som redan när den trädde i kraft hade sina brister. Centralt är att en individ missgynnats. Att i platsannonser ange att till exempel enbart personer av viss etnisk tillhörighet gynnas är enligt förarbetena inte diskriminering.

eu-domen i målet c-54/07 Firma Feryn innebär att det inte längre kan ställas krav på att en bestämd individ missgynnats, vilket utvidgar förbudet mot diskriminering i en omfattning som är svår att överblicka. Ett bolags direktör hade offentligt uttalat att man inte anställde montörer av utländsk härkomst, på grund av kundernas motvilja mot att ge dem tillträde till sina hem. Företaget tillverkade vipp- och takskjutportar.

Centrum för lika möjligheter och bekämpning av rasism väckte talan i belgisk arbetsdomstol och menade att uttalandet visade att bolaget tillämpade diskriminerande urvalskriterier. Den belgiska domstolen avslog talan. Ingen hade ju missgynnats. Nästa instans ställde frågan till eu-domstolen: Var detta diskriminering? eu-domstolens resonemang är nytt vid tolkning av diskrimineringsdirektiven.

Vi känner dock igen detta från mål gällande fri rörlighet på arbetsmarknaden. Med hänvisning till syftet med direktiv 2000/43 - att utveckla en socialt integrerad arbetsmarknad - ansågs direktörens uttalande falla in under förbudet mot diskriminering. Även om ingen enskild individ missgynnats, kunde uttalandet avskräcka individer från att söka arbete hos bolaget. Förbudet mot etnisk diskriminering omfattar således också de fall då hinder sätts upp för att utveckla en arbetsmarknad som bygger på likabehandlingsprincipen. Vår tolkning är att detta också omfattar andra diskrimineringsgrunder. Även i dessa fall finns det integrerande syftet.

Den nya diskrimineringslagen omfattar enbart situationer där någon missgynnats. Lagen bör därför ändras. Räcker det inte med att domstolarna frångår förarbetena och med stöd av avgörandet i Firma Feryn utvidgar förbudet mot diskriminering? Svaret på denna fråga är nej. eu-domstolen uttalade att medlemsstaterna har en skyldighet att införa sanktioner för när hinder sätts upp för likabehandlingsprincipens tillämpning. Sanktionen kan vara att beslutet att arbetsgivaren diskriminerat publiceras på arbetsgivarens bekostnad eller ett vitesföreläggande.

Alternativt att den organisation som drivit processen tillerkänns skadestånd. Skadestånd eller diskrimineringsersättning är uteslutet. Vitesföreläggande är möjligt men är enligt diskrimineringslagen avsett för andra typsituationer. En lagändring är därmed nödvändig för att utvidga diskrimineringsförbudet till att också omfatta situationen där hinder sätts upp, utan att någon enskild individ ännu missgynnats.

SUSANNE FRANSSON

lektor vid Göteborgs universitet

Eberhard Stüber

adjunkt vid Göteborgs universitet