Metall vill se mer än ett krisavtal

De maximala 20 procenten av lönekostnaden som lyftes bort med hjälp av krisavtalet, innebar ju att företagen hade minst 80 procent kvar, menar IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.
– Det var en för tung börda för företagen. Och de anställda kunde inte ha en för låg lön heller.

I stället skulle det behövas ett permitteringssystem som länderna i vår närmaste omgivning har, menar Veli Pekka Säikkälä. Och som gör att de nu lättare kommer igen när industrin börjar rulla. Men är det den tyska permitteringsmodellen eller den finska som är bäst. Det håller den arbetsgrupp, som IF-Metall, Unionen och Sveriges Ingenjörer tillsammans med Teknikföretagen och Industriarbetsgivarna tillsatt, nu som bäst att ta reda på.

Den tyska permitteringsmodellen innebär att staten hjälper företagen, förklarar Veli-Pekka Säikkälä.

Den finska modellen ger i stället pengar till individen. Den permitterade anställde får arbetslöshetsersättning.

När gruppen har kommit fram till ett förslag kan det bli så att parterna gemensamt uppvaktar regeringen.
– Staten har nytta av industrin när det går bra och då kan den också vara med och hjälpa till när den går mindra bra. I förra krisen fick kommunerna extra pengar, det fanns både Rut- och Rot-bidrag, men industrin lämnades utanför.

Krisavtalet räddade visserligen 15 000 jobb, menar han, men hade alla fått vara kvar hade återhämtningen gått snabbare.

Men det viktigaste är att lönekostnaden lyfts bort helt i kris, betonar Veli-Pekka Säikkälä. Sedan vore det också bra om permitteringar kombineras med utbildningsinsatser. Att de anställda istället för att gå hem kan använda tiden till kompetensutveckling.

– Det vässar företagen och de anställda. Och skulle det vara så illa att företaget inte överlever har de anställda då lättare att få andra arbeten.