Bryt upp och gå vidare

KRÖNIKA. Man ska byta jobb, lägenhet eller partner var femte år, brukar en av mina vänner säga. Det låter lite stressigt att ständigt ha det där förestående uppbrottet hängande över sig. Men tanken är förstås inte att man ska flytta ifrån drömlägenheten bara för att man bott där i några år, utan snarare att då och då reflektera över om man verkligen trivs där. Om det ständigt finns något som skaver och aldrig känns riktigt bra är det kanske en god idé att gå vidare.

Fast när det gäller vårt arbete tycks fortfarande många resonera som att det bästa man kan göra är att hålla sig kvar till varje pris. Trivs jag inte ska arbetsplatsen ändras tills jag gör det, även om jag själv förlorar hälsan på kuppen.

Jag intervjuade en gång en kvinna som i mer än tjugo år hade haft samma arbetsgivare. Vi kan kalla henne Karin. De senaste tio åren hade hon på sin arbetsplats varit utsatt för en lång rad konflikter. En del rörde henne, en del hennes kolleger. Men på ett eller annat sätt blev hon alltid inblandad.

Kanske var arbetsgivaren dålig på att hantera de olika konflikterna. Kanske var Karin dålig på att hantera dem. Efter tio års ständiga problem spelar det kanske inte så stor roll längre.

Oavsett hur det låg till var det nämligen Karin som mådde dåligt. Det var hon som grät på personaltoaletten, som hade svårt att sova på nätterna.

Med minst lika många – sannolikt konfliktfyllda – år framför sig förvånade det mig att hon inte letade efter ett annat jobb. Turordningsregler, bra förmåner och en specifik utbildning spelade in. Men mest av allt tror jag att det var hennes inställning, ungefär: jag ger mig inte så lätt. Hon hade inte gjort fel. Hon skulle vara kvar.

Det kan låta rimligt. Problemet var bara att det var hon som blev lidande av den inställningen.

Hur mycket vi än arbetar med arbetsmiljö- och ledar­skapsfrågor kommer det att finnas människor som av en eller annan anledning inte trivs på sitt jobb. Men det övergripande ledordet i arbetsmarknadspolitiken är alltjämt trygghet, vilket tycks bestå i rätten att behålla något, även om det bara är sådär. Jag känner inte att jag utvecklas i relationen med Lasse, vi bråkar jämt och jag står inte ut med hans ständiga gnäll. Men tills döden skiljer oss åt.

För dåtidens hemmafruar innebar det kanske just trygghet att trots allt ha sitt uppehälle ordnat genom ett avtal avsett att räcka livet ut. I dag skulle vi snarare säga: vilket destruktivt sätt att se på sin relation! Få kvinnor är, tack och lov, beroende av en man för att kunna försörja sig. Men på arbetsmarknaden lever synen på arbetstagaren som en underlägsen part kvar. Gör vi inte upp med den kommer fler, likt Karin, att kämpa sig kvar. Det har hon ju rätt till.

Nä, ingen kommer att ge Karin medalj för att hon står ut i tio år till. Kanske kan både hon och Lasse hitta någon ny och bli gladare på var sitt håll. Varför låta ”trygghet” stå i vägen för ”möjlighet”? Ibland behöver man helt enkelt bryta upp och gå vidare.