Lagen om anställningsskydd, Las, debatteras nu flitigare än någonsin såväl här i Lag & Avtal som på andra ställen och upprörda deltagare anklagar påstådda eller inbillade meningsmotståndare för än det ena än det andra. Positionerna är fastlåsta och argumenten många gånger förenklade intill meningslöshet. Jag kan inte helt och hållet svära mig fri själv när jag har tyckt att tillämpningen av Las i verkliga livet lämnat en del övrigt att önska. Syftet med denna debattartikel är dock att försöka ta ett steg tillbaka och på ett par olika punkter försöka analysera vad som kan vara problem, vilka samband som finns mellan olika regelsystem och eventuellt vad som kan göras.

Låt mig börja med turordningsreglerna. Framför allt för arbetsgivare utan kollektivavtal innebär anställningsskyddslagens regler om tillräckliga kvalifikationer att de inte kan välja att fortsätta med det, i deras ögon, bästa teamet in en svår tid. Vi känner ju alla till att tillräckliga kvalifikationer utgör en relativt låg tröskel innebärande att arbetstagare med kortare anställnings tid men som är mer kompetenta måste lämna företaget i en driftsinskränkningssituation.

Även arbetsgivare med kollektivavtal kan uppfatta motsvarande problem trots skrivningar i omställningsavtalen att parterna med hänsyn taget till företaget konkurrensförmåga mm ska försöka komma överens om en avtalsturlista. Arbetsgivare upplever många gånger att de måste betala rejält för en avtalsturlista och många gånger saknas denna möjlighet framför allt i dessa tider. De fackliga organisationerna och en del arbetsgivare, främst representerande större företag, anser å andra sidan att turordningsreglerna inte är något större problem.

Ett annat vanligt argument från den fackliga sidan, nu senast framfört av Ingemar Hamskär, är att en ändring av turordningsreglerna på ett oacceptabelt sätt ändrar på maktbalansen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Ett slopande skulle enligt honom innebära att oseriösa arbetsgivare enkelt skulle kunna göra sig av med tillsvidareanställda i en arbetsbristsituation, arbetstagare som arbetsgivaren annars inte skulle kunna säga upp på grund av personliga skäl. Låt oss för enkelhetens skull anta att det förhåller sig som Ingemar Hamskär påstår. Varför skulle det legitimera ett system som ställer till stora problem för de 99 procent seriösa arbetsgivarna? Maktfrågor får aldrig tillåtas bli ett egenvärde i sig.

De fackliga organisationerna driver även med kraft kraven på att bemanningsföretag inte ska få anlitas om det finns anställda, som har företrädesrätt till återanställning och organisationerna är även missnöjda med de långtgående möjligheterna till användande av tidsbegränsade anställningar.

Dessa krav och synpunkter är emellertid till stor del baksidan av de stela och långtgående turordningsreglerna. Om exempelvis turordningsreglerna togs bort i Las skulle, om man undantar rena vikariat och provanställningar, behovet av tidsbegränsade anställningar drastiskt minska. Nyanställda med upp till två års anställningstid har en månads uppsägningstid och den ökar som bekant med en månad per ytterligare två års anställningstid. De flesta arbetsgivare skulle inte ha problem med detta om de fick bestämma vilka arbetstagare som skulle sägas upp. Bemanningsföretagen gör en nödvändig insats för den flexibiliteten på arbetsmarknaden men behovet av att anlita dem skulle också minska om turordningsreglerna togs bort.

Istället för att välja en reglering via Las turordningsregler kan man tänka sig helt andra lösningar för att underlätta för arbetstagare som blir uppsagda på grund av arbetsbrist oberoende av om det är äldre eller yngre, invandrare eller arbetstagare med funktionshinder.

En sådan lösning skulle vara att genomföra en allmän A-kassa med en tydlig inriktning mot en omställningsförsäkring. Dessa diskussioner har i praktiken hitintills blockerats av de fackliga organisationerna, som uppfattar den nära kopplingen av den egna A-kassan som ett starkt rekryteringsskäl. I ett samhälleligt perspektiv borde dock individnyttan ges företräde framför organisationsintresset. Om turordningsreglerna togs bort, och tidsbegränsningsreglerna ändrades, och en allmän A-kassa infördes skulle dessutom organisationerna på båda sidor istället, gemensamt eller var för sig, kunna utveckla nya försäkringslösningar, som kompletterande skydd vid arbetsbristuppsägningar eller som stöd för vidareutbildning under pågående anställning. Jag är övertygad om att de fackliga organisationerna som ställs inför sjunkande medlemssiffror skulle tjäna på en sådan omorientering. Jag är lika övertygad om att arbetsgivare och dess organisationer skulle vara villiga till långtgående åtaganden för att tillse att rörligheten på arbetsmarknaden ökar och att kompetensnivån hos de anställda genomsnittligt kan höjas.

Sammanfattningsvis är det dags för alla inblandade parter, inklusive regeringen med sin lagstiftningsmakt, att försöka finna nya alternativa vägar för att tillgodose och säkerställa de nödvändiga behoven i en allt mer globaliserad värld av trygghet, förnyelse, flexibilitet och kompetensutveckling. Frågorna måste lösas i ett sammanhang och på ett övergripande plan. Att som hitintills envist hänga upp sig på en, om än en viktig, fråga som turordningsreglerna, för inte frågorna närmare en lösning utan verkar cementerande av redan kända ståndpunkter.

Anders Elmér, Elmzell advokatbyrå, Stockholm