Tänk dig följande: du blir uppsagd på grund av arbetsbrist, och sedan ersatt av personal från ett bemanningsföretag. De arbetsuppgifter som i ena stunden inte behöver utföras ska plötsligt göras, men av någon annan. Hur kommer detta sig?

Om arbetsbristen inte är brist på arbete – vad handlar det då om? Handlar det om dig? Duger du inte? Borde du inte ha varit föräldraledig? Skulle du ha struntat i att ta upp arbetsmiljöproblemen med chefen?

Även om detta blir en tankelek för dig som läsare, så kan du förmodligen förstå ilskan och frustrationen hos dem som blir av med jobbet under dessa besynnerliga premisser.

Debatten kring bemanningsbranschens vara eller icke vara tog fackföreningsrörelsen under 1990-talet. Detta resulterade så småningom i Bemanningsavtalet, som gav inhyrningspersonalen möjlighet till en tryggare anställning med schystare villkor. Avtalet hjälpte dessutom till att städa upp i uthyrningsbranschen.

I dag kan seriösa bemanningsföretag som betalar avtalsenliga löner till de anställda fungera som bra uthyrare av personal. Jag har naturligtvis inga principiella invändningar mot sådana företag, och inte heller gentemot dem som anlitar deras tjänster.

 I själva verket är inhyrning många gånger ett smart och strategiskt sätt att lösa ett tillfälligt arbetskraftsbehov. För den enskilde individen är det ofta betydligt tryggare att ha en fast tjänst på ett bemanningsföretag än att tvingas till visstidsanställning efter visstidsanställning. Dessutom har bemanningsbranschen visat sig vara ett smidigt sätt för många att få in en fot på arbetsmarknaden.

Det som jag vänder mig emot, och det som gör många människor på arbetsplatserna rejält förbannade, är att arbetsgivare allt oftare använder bemanningsföretagen för att runda lagen om anställningsskydd. På så vis har inhyrningsfrågan blivit en principiellt viktig fråga.

Många arbetsgivare försöker gömma sig bakom begrepp som ekonomisk kris och flexibilitet när de i själva verket vill kunna välja och vraka bland sina anställda.

Det är inte ovanligt att arbetsgivare under turordningsförhandlingarna hotar med att säga upp fler anställda än vad som behövs och i stället anlita bemanningsföretag, om de inte själva får välja ut vilka personer som ska sägas upp. Ibland är det samma människor som först blir uppsagda och sedan inhyrda.

I Sverige är det i dag förhållandevis enkelt och billigt att säga upp personal på grund av arbetsbrist. Vi har dessutom en ordning som gör att arbetsgivarna ensidigt avgör när det råder arbetsbrist. Inom fackföreningsrörelsen har vi hittills accepterat detta eftersom vi vet att det ger Sverige konkurrensfördelar vid nyinvesteringar.

För att undvika missbruk har arbetsgivarnas ensidiga rätt att säga upp kompletterats med lättförståeliga turordningsregler – sist in, först ut – både vid uppsägningstillfället och i återanställningssituationer. Men, om gemene man inte uppfattar en uppsägning på grund av arbetsbrist som en rättssäker process, ja då riskerar den nuvarande modellen att förlora förtroende och snarast bli ett problem i stället för en möjlighet. En sådan situation är varken bra för löntagarna eller arbetsgivarna i längden.

För oss inom IF Metall är därför bättre regler som ger tryggare anställningsformer ett naturligt avtalskrav – det ska inte vara möjligt att i praktiken kringgå företrädesrätten till återanställning genom att anlita bemanningsföretag. Luckan som finns i lagen om anställningsskydd måste helt enkelt täppas till – och det görs bäst genom att arbetsmarknadens parter reglerar frågan i kollektivavtal som är anpassade efter de förhållanden som råder inom de olika branscherna.

Uppfattningen att löntagarna ska stå med mössan i hand och bocka av tacksamhet närhelst arbetsgivarna kallar är inte bara oacceptabel, utan också kontraproduktiv. Nöjda och kompetenta anställda är en bättre, starkare och mer långsiktig investering för företagen än löntagare som känner sig behandlade som utbytbara slit- och slängvaror. En bra utveckling för industrin förutsätter alltså att de anställda känner en rimlig trygghet i sin anställning och att de behandlas på ett schyst och rakryggat sätt vid neddragningar.

 Veli-Pekka Säikkälä

avtalssekreterare IF Metall