Det är ingen slump. Det handlar till syvende och sist om makt och balans mellan olika – var för sig legitima intressen i en marknadsekonomi.

Advokat Anders Elmér har skickligt fångat upp bägge dessa frågor i sin yrkesverksamhet och rättspolitiskt okritiskt ställt sig på den ena partens sida. Jag står på arbetstagarnas sida, men ser Las skyddslagstiftning som en demokratifråga med självklara intressenter i form av arbetstagare, arbetsgivare och samhälle.  

Anders Elmér vitsordar i sin debattartikel att Las med det anställningsskydd som turordningsreglerna ger vid arbetsbrist visst kan vara en maktfråga (för enkelhetens skull som han skriver) som stärker individens ställning på arbetsmarknaden. Men frågar samtidigt retoriskt varför det skulle legitimera ett system som ställer till stora problem för de 99 procent seriösa arbetsgivarna.  

Det problem Anders Elmér och andra som attackerar Las har är att de inte har någon forskning, vare sig internationell eller nationell som stödjer deras önskan att försämra anställningsskyddet på denna punkt.  Om Las turordningsregler i verkligheten skulle resultera i de problem och ha den omfattning Anders Elmér påstår skulle frågan för länge sedan ha lösts i olika typer av kollektivavtal.

 Han nämner inte heller att de avtalsturlistor som träffas många gånger grundas på Las – skälet till en kollektivavtalsreglering är således ofta inte att rubba en flexibel lagturordning i sig utan att arbetsgivaren ska slippa risken för framtida rättstvister. 

Sanningen om Las är således den motsatta till vad Anders Elmér och andra påstår – anställningsskyddet i Las vid arbetsbrist är mycket flexibelt – lång anställningstid hjälper föga om man saknar erforderlig kompetens för den aktuella befattningen. Kompetenskrav som arbetsgivaren ensidigt bestämmer. Utvecklingen i arbetslivet med större krav på bred kompetens gör att arbetstagare helt enkelt inte längre är utbytbara.  

Det är tvärtom min uppfattning att det anställningsskydd som lagstiftaren åsyftade med 1974 års reform på ett olyckligt sätt på en rad punkter har urholkats genom Arbetsdomstolens praxis (samtidigt som rätten till omställning inte är en självklarhet för alla och a-kassan har försämrats). Om det säger Anders Elmér förstås inget.

Arbetsgivare bestämmer i dag ensidigt om vilka anställningsskyddsregler som ska slå till i Las – det vill säga de som gäller vid personliga skäl eller vid arbetsbrist. Detta gör anställningsskyddet i Las nästintill illusoriskt i små företag (ad nr 46/2008).  

Arbetsgivare tillåts i dag trixa med omplaceringar inför en arbetsbristsituation som sätter det lilla anställningsskydd som turordning ger arbetstagaren helt åt sidan (ad nr 50/ 2009) och något generellt förbud mot att hyra in arbetstagare trots att det finns företrädesberättigade arbetstagare finns inte.(ad nr 4/ 2004).  

Avslutningsvis vill jag hålla med Anders Elmér i två hänseenden. Ett för starkt och stelt anställningsskydd vid arbetsbrist skulle motverka nödvändiga förändringar. Men det är det inte fråga om i dag – tvärtom.

Det är helt rätt att frågorna vi här talar om bör lösas på ett mer övergripande plan. Anders – vad sägs om idén om ett nytt övergripande kollektivavtal – ett huvudavtal och en återställd a-kassa? 

Eller föredrar Du numera att lagstiftning tar över kollektivavtalsreglering?

Ingemar Hamskär

Chefsjurist TCO