Svenskt Näringsliv(SN), liksom tidigare även SAF har under lång tid med stöd av inflytelserika ledarskribenter på ledande dagstidningar, nuvarande eller pensionerade, bedrivit krypskytte mot den svenska arbetsrätten i allmänhet och LAS i synnerhet. I riksdagen har Centerpartiet stämt in i kören. Likt moderna vandringssägner sprider de bilder av en orättfärdig och icke fungerande arbetsrätt med påståenden om att det var ”bättre förr” eller att avreglering av anställningsskyddet i LAS bör ske så att den ”svenska modellen” kan ”återupprättas”. Frågan är vilken framtida arbetsmarknadsmodell vi talar om och vilka fakta som ligger till grund för de kraven?

Nils-Eric Sandberg, f d ledarskribent på DN, angrepp på DN-debatt mitt under rötmånaden den svenska arbetsmarknadsmodellen med kollektivavtal. Hans lösning på ungdomsarbetslöshet hette då ”individuella avtal”. Dessa bör kunna träffas genom att företag förhandlar enskilt med varje enskild arbetstagare om löner och villkor i anställningen hävdade han. Som i USA får man förmoda där anställningsskyddet är svagt. Sandbergs tal om att möjliggöra individuella anställningsavtal är annars helt obegripligt. För det är ju så att varenda person som har en anställning har ett individuellt anställningsavtal. I detta avtal kan arbetsgivaren och den anställde komma överens om anställningsvillkor. Den enda inskränkning är att en sådan överenskommelse inte får vara sämre för arbetstagaren än vad som följer av kollektivavtalet. Även en gammal ledarskribent från DN bör begripa att utan sådana skyddsregler kommer arbetsgivaren att kunna spela ut arbetstagare mot varandra – i detta fall ungdomar. Den som godtar den lägsta lönen får jobbet och den som får jobbet vågar inte slå larm om oegentligheter på arbetsplatsen. Kraftinsatser behövs för att motverka arbetslösheten – särskilt bland ungdomar - men rör inte det grundläggande anställningsskyddet.

En annan myt lanserad av en annan f d DN medarbetar kommer från f d chefredaktör Svante Nycander. Anställningsskyddslagen LAS 1974 infördes mot fackens önskan då det var politikerna som ville lagstifta och var ”en förgiftad gåva till löntagarna” hävdar han. Dessa myter och föreställningar sprids i förhoppning om att argumenten inte ska synas utan leda till en framtida önskad avreglering av LAS. Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) har nyligen publicerat en skrift ”Sist in först ut” där ovan nämnd Nycander är författare. I skriften försöker han ge sken av att arbetstagarna egentligen hade ”ett bättre anställningsskydd före 1974 innan vi fick LAS. Nycander påstår också att Saltsjöbadsavtalet från 1938 var ”ett genombrott” eftersom arbetsgivarna då i praktiken gav upp den fria uppsägningsrätten - men hur var det egentligen?

Vad huvudavtalet innebar var att en regel om främst samråd vid uppsägningar infördes – något anställningsskydd i faktisk mening var det inte fråga om. I SAF:s officiella kommentar till huvudavtalet ”Redogörelse för Huvudavtalet mellan SAF och LO” (1939) framhölls också: ”Arbetsgivarens juridiska rätt att fritt uppsäga arbetare är sålunda ej begränsad genom huvudavtalet”. Den av parterna gemensamt inrättade paritetiska skiljenämnden –Arbetsmarknadsnämnden – kunde bara utfärda en rekommendation till lösning av en tvist. Ännu så sent som i slutet av 1960-talet slog Arbetsdomstolen fast att principen om arbetsgivarens fria uppsägningsrätt var gällande rätt.

Nycander sprider också en annan vandringssägen innebärande att arbetsgivarna (SAF) inte skulle ha sagt nej till fackliga krav i förhandlingar om ett avtalat anställningsskydd. Detta är inte sant!

Under slutet av 1960-talet kom krav från den fackliga sidan på förändringar av den gällande ordningen. Redan 1964 försökte arbetstagarsidan i förhandlingar med SAF om ändringar i huvudavtalen få avtalsregler om anställningsskydd. SAF sade nej. Dåvarande SIF, SALF och Civilingenjörsförbundet förhandlade under två års tid i början av 1970-talet med SAF om en kollektivavtalslösning av anställningsskyddet. Den huvudståndpunkt som SAF- sidan intog redan från början ända fram tills dessa förhandlingar formellt förklarades strandade våren 1972 var den att det över huvud taget inte var möjligt att träffa kollektivavtal om ett anställningsskydd. SAF:s arkiv kan här vara en källa till fakta för Nycander. Nycander hävdar också att den gamla ordningen i huvudavtalen fungerade väl eftersom Arbetsmarknadsnämnden under den tid huvudavtalen gällde bara hade ett 60-tal fall, dvs majoriteten av alla tvister avgjordes i förhandlingar. Förklaringen är ganska självklar: då bara ett lågt skadestånd om ett par – tre månadslöner utdömdes var det ingen större idé att gå till nämnden och man träffade därför hellre en kompromiss i förhandlingar.

Ett nytt huvudavtal – ett utvecklat och modernt ”Saltsjöbadsavtal” - vore önskvärt – men bör inte grundas på ensidiga ”upplevelser” lanserade av en av parterna.    

Ett framtida arbetsliv, där det inte lönar sig att i domstol eller på annat sätt hävda sina grundläggande rättigheter är ovärdigt ett europeiskt land som vill ligga i framkant när det gäller uthållig tillväxt och mänskliga rättigheter. I en anglosaxisk arbetsmarknadsmodell som den i USA vågade t ex inte arbetstagare på BP:s oljeplattform i den Mexikanska golfen slå larm när det gällde uppenbara säkerhetsbrister. Ett rimligt anställningsskydd för dessa hade sannolikt undvikit en oljekatastrof – marknaden kan inte lösa allt – det är bland annat därför vi har arbetsrättslig lagstiftning och/eller tvingande kollektivavtal!

Ingemar Hamskär                             Stig Gustafsson

Chefsjurist TCO                               F d Chefsjurist TCO