En studie av kvalitativ flexibilitet, det vill säga av rörligheten inom ramen för bestående anställningsavtal och arbetsledningsrätt och arbetsskyldighet, är enligt min uppfattning intressant och praktiskt betydelsefull i många avseenden. Svensk arbetsrättslig forskning och debatt har under det senaste årtiondet i stor utsträckning fokuserat kvantitativ flexibilitet (flexibilitet vad avser arbetskraftens storlek).
Givet den svenska modellen och traditionen av starkt anställningsskydd och en mer eller mindre restriktiv inställning till atypiska anställningar är det egentligen kvalitativ flexibilitet som utgör den mest närliggande lösningen på flexibiliseringsbehoven, låt vara att bakgrunden alltså kan sägas vara just det som Kent Brorsson beklagar, brister i den kvantitativa flexibiliteten.
Kvalitativ flexibilitet har också en stark koppling till det framväxande kunskapssamhället. I kunskapssamhället utgör den enskilde arbetstagarens kunskap den viktigaste produktionsresursen och arbetsgivaren blir beroende av att anställa - och behålla - kunnig och kompetent personal. Ordergivning och hierarkisk arbetsorganisation rimmar illa med kunskapssamhället, och behoven av delegering av ansvar och makt och arbetsledning i nya former ökar.
Sammantaget leder detta till att frågeställningar kring arbetsuppgifternas utformning, samråd och kompetensutveckling ställs i fokus. På samma insikter bygger satsningarna på flexicurity och employability inom den Europeiska unionens sociala dimension.
Att vidta en analys av kvalitativ flexibilitet i svensk rätt är inte osakligt. Osakligt hade det däremot varit om jag mot bakgrund av mitt material och mina frågeställningar uttalat mig om flexibiliteten i arbetslivet i ett bredare sammanhang.
Mina slutsatser rörande kvalitativ flexibilitet i Sverige - att en vidsträckt arbetsskyldighet och en i stor utsträckning fri arbetslednings- och omplaceringsrätt medför ett stort utrymme för kvalitativ flexibilitet samtidigt som den svenska industrial relations-modellen skapar goda förutsättningar för den praktiska implementeringen av kvalitativa flexibilitetsstrategier - måste naturligtvis ses relativt rättsläget i de valda jämförelseländerna England och Tyskland.
Mitt val att jämföra Sverige med England och Tyskland motiveras av intressanta skillnader, exempelvis rättsfamilj, arbetsrättsmodell och industrial relationsmodell.
Att jag har funnit anledning att inrikta min avhandling på frågor om kvalitativ flexibilitet i svensk, engelsk och tysk rätt hindrar inte att också andra aspekter på arbetslivets flexibilisering liksom jämförelser mellan Sverige och ytterligare andra länder är intressanta att belysa och diskutera. Sådana undersökningar utgör andra pusselbitar, som i sin tur medför en ännu djupare förståelse för arbetsrättens funktionssätt och utveckling.