Lagen gör anställningstiden till en stupstocksregel. Arbetsgivarna kommer aldrig någonsin att uppfatta den som rättvis och skälig. Och lika litet kommer fackföreningsrörelsen att acceptera Svenskt Näringslivs förslag att turordning ska grundas enbart på kompetens och skicklighet med arbetsgivaren som beslutande. Bara en regel som väger företagets intresse mot vikten av rättvisa och trygghet i anställningen kan utgöra en grund för samförstånd och bli långsiktigt stabil. Båda intressena är legitima.

När Las infördes för 35 år sedan blev det genast en förfärlig mängd tvisteförhandlingar och mål i Arbetsdomstolen (från i medeltal 62 mål om året 1960-73 till 340 i medeltal 1975-77). Sedan lagen tillkom har fem utredningar försökt bota brister och problem i anställningsskyddet. Fyra av dem avbröts i förtid därför att motsättningarna var oöverstigliga. Det har aldrig gått att skapa lugn och stabilitet kring turordningen, varje ny ändring bekräftar att lagen var feltänkt från början. Las har skadat de fackliga relationerna mer än något annat, mer än till exempel löntagarfonderna, genom att den direkt berör samspelet mellan arbetsgivare och anställda varje gång ett företag tvingas minska personalen.

Detta är inte ett argument för att politikerna på nytt ska ändra reglerna. En god ordning kan bara skapas av parterna med ett nytt huvudavtal (eller med en lagregel som de begär gemensamt).

Det är stor skillnad mellan å ena sidan en turordningsregel i en lag som antagits av en liten riksdagsmajoritet emot uppfattningen hos den ena parten på arbetsmarknaden och å andra sidan en regel i ett huvudavtal som uttrycker parternas gemensamma vilja, även om regeln är identiskt lika i båda fallen. En ordning där partsintressena vägs mot varandra är tio procent paragraftext och nittio procent tillämpning. Om den borgerliga majoriteten skulle genomdriva en sådan föreskrift skulle vi genast få en mängd tvister och en ny ansvällning av mål i Arbetsdomstolen i en antagonistisk atmosfär. Snart skulle bara ett fåtal jurister överblicka mängden av prejudikat. Turordningsfrågan skulle juridifieras och politiseras ännu värre än hittills. Regelns tillämpning skulle bli ett misslyckande.

Huvudavtalet 1938 var ett genombrott för anställningsskyddet. Det ålade arbetsgivarna att lämna varsel om uppsägningar och permitteringar och gav de anställda förhandlingsrätt. I turordningsfrågor skulle både sidors intressen beaktas, och parterna inrättade Arbetsmarknadsnämnden för tvister om uppsägning som inte kunnat lösas i förhandlingar. Under perioden fram till 1973 behövde nämnden hantera bara ett sextiotal sådana ärenden. Dess utslag åtlyddes alltid, men de publicerades inte och var inte prejudicerande - varje situation bedömdes för sig. I princip skulle skicklighet och lämplighet väga tyngst, men praxis var sådan att inte bara SAF utan också LO gillade systemet, särskilt med de förstärkningar av skyddet som gjordes 1964. En LO-kommitté, ledd av Bert Lundin i Metall, ansåg 1971 att anställningstiden inte bör vara "den enda eller den dominerande bedömningsgrunden". Skälet var bland annat att detta skulle missgynna äldre som blivit sent anställda.

Kommittén skrev att hänsyn till företagets behov ligger även i de anställdas intresse. Tvister borde prövas i Arbetsmarknadsnämnden, inte i domstol. Rapporten godkändes av LO-kongressen 1971. LO hade tidigare flera gånger avstyrkt riksdagsmotioner om lagstiftning.

Sten Edlund, som var LOs jurist på 1970-talet, studerade senare som professor i arbetsrätt de utlåtanden som tjänstemän i SAF och LO gemensamt skrev på uppdrag av Arbetsmarknadsnämnden i tvister om uppsägning. Han fann att de var jordnära och hade hög kvalitet.

Allt var inte idyll, men avtalsmodellen fungerade till belåtenhet och skulle ha varit stabil om inte politikerna blandat sig i, beskäftigt och okunnigt. Las var en förgiftad gåva till löntagarna.

Varken arbetsgivarna eller facket visar i dag något intresse för vad som faktiskt uppnåddes med Saltsjöbadsmodellen. LOs ordförande yttrar sig som om alternativet till turordning enligt Las är godtycke och rättslöshet. LO-Tidningens politiske redaktör skrev nyligen att regeln "sist in - först ut" i Las tillkom därför att arbetsgivarna använde den fria uppsägningsrätten "till att metodiskt sparka äldre anställda, arbetare som inte var kärnfriska eller arbetare som inte ansågs högproduktiva". Han hävdar att lagen infördes för att stävja missbruket av uppsägningsrätten. "Lagen tvingade arbetsgivarna att motivera uppsägningar, och den gav facket förhandlingsrätt om vilka som skulle omfattas av uppsägningarna."

Här är det trångt mellan osanningarna. Uppsägningsrätten var inte fri 1973. Lagen föranleddes inte av rapporter om missbruk. Arbetsgivarna var genom avtal redan skyldiga att motivera uppsägningar. Förhandlingsrätt om vilka som skulle sägas upp hade funnits sedan 1938.

LO ger sken av att sjuttiotalets ensidiga arbetsrätt är den egentliga svenska modellen och att arbetarna dessförinnan saknade anställningsskydd. Man uppfinner ett förflutet efter dagens vindar. Sådan förljugenhet hindrar ett rationellt agerande och slår tillbaka mot en själv. Arbetsgivarna kommer nu att fortsätta att dra sig ur kollektiva relationer och gradvis underminera facket. En välberäknad eftergift från löntagarsidan om turordningen hade betytt mer än något annat för att bryta den onda spiralen.