Åsikter

Du behöver bara kunna spela apa

Ann Charlotte Alstedt

KRÖNIKA. En kompis till mig befann sig en gång på anställningsintervju. Jag kommer inte ihåg vilket sorts jobb hon sökte , men mannen som skulle undersöka hennes lämplighet började med en gång kläcka ur sig en mängd managementfloskler och på företagssvenska berömma arbetsgivaren och beskriva det relativt enkla arbete hon skulle utföra som ytterst ansvarsfullt, typ atomklyvning.

Min kompis kunde inte hjälpa det, men hon brast ut i ett spontant och högt klingande gapskratt. Hon tillhör den ironiska generationen och hade aldrig hört sådant sägas på riktigt, så hon kunde inte hejda sig. Jobbet gick till någon annan, antagligen någon som nickade allvarligt och fyllde på med egna ord ur floskelförrådet.

Vänsterpartiet antog sin kongress förslaget att förbjuda bemanningsföretag och Jonas Sjöstedt beskrev i sitt linjetal lönedumpning och osäkra anställningsformer som ett samhällsproblem. Men jag tänker inte bara på hur den flexibla arbetsmarknaden skapar social och ekonomisk oro, utan också vad den gör med vår personlighet. Den kommer att tvinga oss att, som det hette när jag var barn, spela apa, det som min kompis på anställningsintervjun misslyckades med så gravt.

När jag såg TV 3:s webbsatsning Glamourama, om några unga inflytelserika blogg- och event­tjejer på Östermalm, så slog det mig att det ­kallas realityserie men det är bara på låtsas.

De agerade kryckigt sina rollfigurer enligt en manual, för egentligen var de lajvare utklädda för rollspelet Stureplan. Och även om ingen kan känna sig själv, jaget är en gåta och vi alla agerar mer eller mindre, så fruktar jag att i framtiden kommer vi alla att storsatsa på att lajva det fantastiska företaget. Den flexibla otrygga arbetsmarknaden kommer att göra oss till nyfrälsta pingstvänner som hänfört tungomålstalar i företagskyrkan.

Den brittiske forskaren Ivor Southwood har benämnt den nya klassen, som kastas mellan anställningar och arbetslöshet, prekariatet, deras villkor är ständig osäkerhet där du förväntas att alltid vara redo att ställa upp på precis vad som helst, där kunskap inte spelar någon roll bara förmågan att smälta in, anpassning och tillgängänglighet.

Själv missade Southwood ett jobb för att han lämnade telefonen i tio minuter för att gå till affären.

Liksom arbetslöshet har privatiserats till att handla om din attityd så har prekariatets stress och oro också individualiserats. Det hänger på dig att skaffa en personlighet som klarar ett liv i total osäkerhet. Det är inte bara jag i frilanshelvetet som lever så. Hur många av de arbetare som jag varje dag ser renovera, bygga, städa, servera och plocka skräp på det rika dynamiska Södermalm är papperslösa, hur många har kollektivavtal, hur många är fas 3:are? Det är så lätt att tro att såväl de arbetslösa och de osäkra i prekariatet som tiggarna på Söders gator är sprungna ur oundvikliga naturlagar, men de fanns knappt före 90-talskrisen. De är produkten av politiska beslut eller brist på dem.

När Southwood tänker att prekariatet ska sluta sig samman och sluta spela med, så hoppas jag fortfarande på en helt annan typ av politiska beslut, som de Vänsterpartiet klubbade på kongressen.

Ann Charlott Altstadt

Författare och journalist