Stoppa Facebook med gott samvete

En arbetsgivare kan bestämma över de anställdas användning av internet till exempel Facebook, Twitter, Linkedin utifrån tre parametrar: användning på arbetstid, användning på arbetsplatsen och användning av arbetsgivarens arbetsredskap datorn.

Ett förbud för anställda skulle innebära att privat surfande endast får ske med egen mobiltelefon och på raster, som inte är arbetstid. Lämplighetsskäl kan dock vanligen medföra att en viss, rimlig privat användning av arbetsdatorn tillåts.

En arbetsgivare som vill reducera privat surfande på arbetstid till ett minimum bör inte ha dåligt samvete för detta.

Sex minuters privat surfande per timme motsvarar omkring 22 arbetsdagar per år.

Enligt min mening ligger det knappast heller i arbetstagarnas intresse att använda arbetstid till privata aktiviteter. Jag tror att plikttrogna anställda som använder arbetstid till privat surfande kompenserar detta med att förlänga arbetsdagen. Nej, som anställd bör man använda arbetstiden till effektivt arbete och därefter ägna sig åt privatlivet.

Arbetstagares användning av internet på arbetet och arbetsgivarens dator bör lämpligen tydliggöras i en policy. Men hur bör en policy se ut? En fältundersökning visar att arbetsgivarpolicyer över datoranvändning är vanliga och förekommer i olika tappning, alltifrån totalt förbud till stor frihet. Bör en policy omfatta anställdas surfande på sociala medier utanför arbetstid? I Almegatidningen 2011 nr 3 ges exemplet att en chef en kväll upptäcker att en anställd förtalar arbetskamrater och chefer på internet. Almegas lösning är att rekommendera arbetsgivare att upprätta en policy för sociala medier där det tydligt formuleras vad som är tillåtet respektive inte tillåtet. Det är då enklare att påtala om en arbetstagare gör fel.

För mig är detta svårbegripligt. Är det överhuvudtaget lämpligt eller ens möjligt för arbetsgivare att rättsligt reglera anställdas användning av en privat dator på fritiden? Nej det kan inte regleras rättsligt. Utanför arbetstid måste arbetsgivaren förlita sig på den allmänna lojalitetsplikten vilken vanligen är ett gott styrinstrument.

Däremot kan det säkert vara bra att anställda på något sätt informeras om att lojalitetsplikten existerar även utanför arbetstid men det är inget som kan eller bör detaljregleras.

En policy bör alltså avse arbetstid och arbetsdator samt vara tydlig.

Följande policy är inte tydlig: Vi uppmuntrar dig som anställd att använda sociala medier men du får inte besöka hemsidor med oetiskt eller omoraliskt innehåll. Vad är oetiskt innehåll? Enligt vilken juridisk metod är en viss hemsida oetisk?

Under år 2011 förbjöd Facebook en dansk konstnär att på sin sida lägga upp vissa av Anders Zorns tavlor föreställande nakna personer. Krångliga etikdiskussioner undviks om en policy i stället utgår från huvudregeln att all dator- och internetanvändning på och i arbetet ska avse arbetsuppgifter. Därigenom utsläcks automatiskt rätten att besöka hemsidor med ­oetiskt innehåll.

Som komplement kan policyn öppna för en liten noga uttänkt ventil avseende tillåtet privat surfande som inte stör arbetet.

Innebär de sociala medierna en förskjutning av den allmänna lojalitetsplikten? Professor Jan Rosén, expert på immaterialrätt, har sagt att upphovsrätten inte ska se annorlunda ut bara för att information numera kan lagras digitalt och analogt.

Jag tror att det förhåller sig på samma sätt i arbetsrätten. En arbetstagares spridande av osakliga uppgifter om sin arbetsgivare bör bedömas lika oavsett om spridningen sker analogt genom tal och skrift, eller digitalt genom en dator. Den allmänna lojalitetsplikten gäller alltjämt.