Åsikter

”Vad bra allting blir om vi inte räknar med alla”

Ann Charlotte Alstedt

KRÖNIKA. När Fredrik Reinfeldt yttrade de nu bevingade orden att det inte finns någon massarbetslöshet om vi räknar etniska svenskar mitt i livet stod det än en gång klart att Sverige är den bästa av världar, beroende på vem vi räknar. Klyftorna ökar exempelvis inte så mycket i Sverige, om vi räknar bort dem som tjänar minst och dem som tjänar mest.

Fler har fått jobb också, om vi räknar utifrån arbetskraftens storlek som har ökat eftersom befolkningen växt. Dessutom har folk inte heller blivit fattigare om vi räknar fattiga enligt andra kriterier än vad som är brukligt.

Vad bra allting blir om vi helt enkelt inte räknar med en del människor och bara räknar med andra! Vad bra det vore om än del människor kunde hålla sig borta från statistiken överhuvudtaget, men regeringen har häpnadsväckande definitioner redo för de tillfällen då räknerockader inte kan radera bort dem.

När borgarna dumpade sjukersättningen och försämrade a-kassan så att bara 13 procent får ersättning motsvarande lönen så blev en massa försäkringstagare i stället plötsligt bidragsberoende.

Och på Arbetsförmedlingens, socialtjänstens och Försäkringskassans kontor, själva frontzonen för regeringens destruktiva arbetslinje, dyker de borträknade människorna upp igen och insisterar på att få göra statistiskt avtryck. 74 procent av Arbetsförmedlingens skyddsombud uppger att det förekommer hot och våld på deras arbetsplatser och på Försäkringskassan är siffran 57 procent. Vakter bevakar låsta och larmade besöksrum på hårt belastade arbetsplatser där politiker slimmat personalen och krympt deras resurser.

De flesta kan med amfibiehjärnan räkna ut konsekvenserna – och som exempelvis kriminologen Sofia Wikmans konstaterar i sin avhandling Våld i arbetslivet – att ojämlikhet och nedskärningar leder till ökat våld och motsatsen leder till minskat våld. Dessa självklara fakta skulle regeringen Reinfeldt ha mycket svårt att räkna bort. Våldet på arbetsplatserna har inte ökat så mycket om vi räknar bort alla arbetsplatser där det finns människor eller om vi räknar bort alla arbetsplatser där det finns arbetslösa, sjuka och låginkomsttagare. Regeringen väljer i stället att räkna ut desperata människor som ett hot mot demokratin.

I P1:s Kaliber menade exempelvis arbetsmarknadsminister Hillevi Engström att regeringens faktiska politik är irrelevant i sammanhanget, det viktiga är nolltolerans mot våld eftersom politiken bygger på demokratiska beslut. På en debatt anordnad av Arbetet/LO-tidningen förklarade Ulf Kristersson också att vi inte får skylla det ökade våldet på regeringen. Han stod i stället modigt upp för demokratin som krävde att regeringen inte böjer sig inför dem som tar sig rätten att utöva våld.

Människor som inte accepterar demokratiska beslut och som använder våld mot företrädare för samhällets institutioner brukar definieras med ett speciell term. Och det är märkligt att det inte väckt mer debatt att människor som blir borträknade ur moderaternas statistik lyfts fram som terrorister när de blir desperata på grund av regeringens politik.
Ann Charlott Altstadt

Författare och journalist