Förhandlingschefen Monica Dahlbom: De fackliga får träda tillbaka

(Uppdaterad - längre webbversion) Staten var nästan sist ut ur avtalsrörelsen 2016. Arbetsgivarverket slöt avtalen med motparterna den 5 oktober. Men Saco-S löper ett tillsvidareavtal, något förhandlingschefen ser som ett föredöme.

Du har en domarbakgrund, hur påverkar det dig i rollen som förhandlare?

– Som jurist och domare blir du väldigt skolad i att titta på en text och se vad det står där egentligen. Vad formuleringarna egentligen betyder. Står det vad vi menar och pratar om eller står det egentligen någonting annat? Hur mycket tolkningsutrymme blir det för eftervärlden med en viss skrivning. Vill vi ha det så? Jag ställer sådana frågor automatiskt. Men som förhandlingschef är det ju inte domar jag skriver, utan kompromisser.

Varför är du och Arbetsgivarverket så envisa förespråkare av tillsvidareavtal?

– De ger långsiktiga stabila förutsättningar för lönebildningen. Tillsvidareavtal förutsätter dock att det inte innehåller någon siffra eller belopp. Tidsbegränsade avtal tenderar att få den effekten att arbetet stannar upp och avvaktar utfall av centrala parters eventuella förändringar.

Hur tas dina argument emot av motparterna?

– Det är inte klang och jubel från motparterna när vi kommer med frågan till de två av våra parter som inte har tillsvidareavtal. Men en dag kommer tiden att vara mogen. En dag kommer de att vilja ha någonting som gör att de tycker att det är värt att införa tillsvidareavtal. Då är vi redo.

Så du tänker inte ge upp?

– Nej, men jag måste poängtera att för att tillsvidareavtal ska fungera måste båda parter tro på det. Kanske börjar det röra lite på sig nu. Det uppenbart att våra motparter börjat prata om det. Vi fick ett sådant avtal med Saco-S redan 2010.

Gör ni tillräckligt för att säkerställa att det avtalet verkligen fungerar som det var tänkt?

– Vi gör en partsgemensam utvärdering vartannat år. Den tillkom för att vi skulle kunna följa löneutvecklingen över tid när avtalet med Saco-S slöts. Det gör vi via enkäter, statistik och djupintervjuer. Nu har vi också tagit ett nytt grepp och ska följa tre myndigheter under flera år för att se hur deras lönebildningsprocesser förändras. Men vi är ju ingen tillsynsmyndighet.

Hur tycker du att avtalet fungerar så här långt?

– Det är ett processavtal. Då måste man starta där man är och sedan jobba åt en viss riktning. En del har kommit väldigt långt. Andra har inte kommit lika långt. Om en arbetsplats börjar processen med tarifflöner är vägen längre än om den börjar med individuell lön.

Kan ni gå in och "putta på" om ni märker att det löpande avtalet inte fungerar hos någon myndighet?

– Jag skulle aldrig uttrycka mig som du och säga "gå in och putta på". Vi för en dialog. Det finns en viss frihet i avtalen. Individuell lön är huvudregeln, men det finns möjlighet att göra undantag om parterna finner särskilda skäl. Man kan låta bli att ha lönesättande samtal om man föredrar traditionell förhandling. Finns de öppningarna blir det alltid några som nyttjar dem.

Ni vill verka för lokal samverkan på arbetsplatserna, är ni tillräckligt drivande där?

– Vi har förhandlat fram ett nytt samverkansavtal som träder i kraft vid årsskiftet. Det bygger på ännu mer tydlighet och samverkan mellan chef och medarbetare. De fackliga är fortfarande viktiga, men får en annorlunda roll och träder tillbaka lite. I stället är det fram med medarbetare och chef. Men samverkansavtal på lokal nivå är inget tvång. Det är också tillåtet att välja mbl.

Tror du inte att det här med samverkansavtal blir för diffust för den enskilde medarbetaren?

– Det viktigaste är inte att alla ska veta exakt i vilka avtal allting står. Det viktigaste är att de förstår andemeningen i till exempel lönepolitiken. Man får ha förståelse för att medarbetarna inte dagligdags är inne och tittar på avtalen.

Ni valde att försöka få ner sjuktalen avtalsvägen i stället för en laglig skyldighet att stå för en del av sjukersättningen vid långtidssjukskrivningar, så kallad hälsoväxling?

– Ja vi tror att vi kan lyckas bidra till det avtalsvägen. De centrala parterna är bara ett bidrag. Sedan måste varje arbetsplats titta på sin situation och göra de faktiska insatser som behövs. Vi kan öka kunskap och lyfta fram olika saker för de lokala parterna, som i sin tur kan få stöd till sitt arbete.

Såg ni regeringens lagförslag som ett "hot"?

– Var det ett hot? Nej, det var mer en dålig idé som låg på bordet. Vi tyckte inte att medfinansiering var en bra idé. Arbetsmiljöfrågorna är alltid uppe i avtalsrörelserna, särskilt utifrån att vi har partsrådet där vi jobbar med arbetsmiljöfrågorna. Vi hade nog haft med det mesta ändå i avtalsrörelsen, även om frågan inte hade kommit upp från regeringshåll.

Läs också:

Vad är svårast med att få bukt med sjuktalen?

– Att det sker fluktuationer i samhället som inte alltid är så enkla att förklara. Vad jag förstår så har vi större fluktuationer i Sverige jämfört med många andra länder. Oavsett orsakssambanden måste vi försöka vidta åtgärder där vi ser att sjukskrivningarna ökar.

Du var med och avtalade fram en möjlighet för soldater i utlandstjänstgöring att kunna vara visstidsanställda i tolv år? 

– Nu finns det ju en dispositiv lag i botten som ger rättigheter för Försvarsmakten att ha visstidsanställda väldigt länge. Sedan finns det ett avtal också, som vi slöt innan lagen fanns. Vi har inget sådant avtal med Seko på det här området, eftersom förbundet sa upp det.  Vi har bara det med våra övriga två motparter. Men du har hittat ett avtal som är väldigt långt ja.

När jag frågade en av dina motparter om hur du är som förhandlare fick jag svaret att du är stringent, håller du med om det?

– Ja, det kan man kanske säga. Jag är fokuserad, noga med att veta vad det är vi pratar om och hur vi kan komma fram till en lösning. Stringent och fokuserad beskriver nog samma sak utifrån lite olika aspekter. Sedan är förhandling inte bara ord, det är kroppsspråk också. Och tystnader.

Att vara förhandlare är väl en fallenhet?

– Antingen vill man vara i förhandlingsrummet eller också inte. Vill du det inte är det lätt att begå många misstag och fatta för snabba beslut för att du vill därifrån så fort som möjligt. Men om du trivs med att vara i rummet och försöka hitta lösningar och diskutera och utforska varför vi parter tycker olika är det ett sätt att trivas. Då hinner du tänka efter vilka ställningstaganden du gör. 

Hur är det att förhandla med tre motparter samtidigt?

– Det kan bli mer komplext och mer kompromisser. Men det är också så att man kanske kan få till lösningar trots att motparterna kanske tycker olika sinsemellan.  Vi kan hitta nya vägar tillsammans. Det kan också vara väldigt svårt om de tre är helt överens och bara säger nej. Mitt jobb är mer spännande när det är flera motparter. Vi har både bilaterala sittningar och enskilda med varje motpart. 

Vad är det för skillnad på dina motparter?
– Det är väldigt tydligt att de företräder olika typer av organisationer. Sedan är de också olika som personer. Vi har jobbat ihop nästan hela min tid på Arbetsgivarverket. Nu har man känt dem så pass länge att vi har en väldigt god stämning. Vi kan både vara allvarliga men också skämta. Det gör att vi kan angripa svåra frågor lättare.

Finns det inte en risk att ni blir för goda vänner?  

– Risken kan finnas, jag har nog sett det på lokal nivå någon gång där några hade suttit och förhandlat i 15 år. Men jag tror inte att vi har de här posterna på central nivå så länge. Dessutom blir det så väldigt tydligt att vi har olika agendor.

Stämde bilden du hade av Arbetsgivarverket innan du började som förhandlingschef med hur du ser på verksamheten i dag?  

– När jag var på Domstolsverket och var chef för personalavdelningen hade jag ett uppdrag att vara med på delegationsmöten, där de stora myndigheterna träffades en gång i månaden för att diskutera arbetsgivarfrågor. Under de sista åren var jag också ordförande för delegationen, vilket innebar att jag hade en del kontakt med Arbetsgivarverket. Men då såg jag ju bara på verksamheten ur ett medlemsperspektiv. Jag trodde nog att jobbet som förhandlingschef skulle vara mer ensidigt än vad det är. Jag var därför inte så intresserad först.  Jag såg framför mig att man satt vid ett bord dagarna i ända och pratade med facken. Men sedan fick jag lite mer insikt. Jobbet är betydligt bredare än den bild jag hade först. 

Varför tackade du ja?

– Det är viktiga frågor vi jobbar med som berör hela arbetsgiveriet på statliga sidan. När det inte är avtalsrörelse träffas vi parter varannan vecka. Däremellan sker arbeten på olika sätt i arbetsgrupper. Man förbereder olika saker och funderar. Det är också mycket medlemskontakter i jobbet, som jag tycker är spännande. Och också kontakter med andra arbetsgivarorganisationer.

Den 1 november börjar du som kammarrättspresident i Jönköping och ska sluta som förhandlingschef. Hur känns det?

– Jag kommer att känna en viss saknad. Men jag vill att det ska kännas som att jag är i en rörelse och är på väg någonstans. Jag tycker nog att jag har gett en hel del under de här sju åren och vänt några stenar som har varit ganska stora och tunga.  Det här är ett evighetsarbete som man aldrig blir färdig med. Rätt tidpunkt för mig att sluta är när jag fortfarande tycker att jobbet är kul och det kommer något nytt som lockar. Det gjorde det nu.

 Vad är du mest nöjd med att ha åstadkommit?

– Att vi har lyckats med det uppdrag jag fick, nämligen att utveckla avtalen för att ännu bättre stödja verksamheterna. Vi fick bort individgarantin och fick ett tillsvidareavtal. Vi har vänt upp och ner på det gamla trygghetsavtalet. Nu har vi fått ett omställningsavtal som passar dagens förhållanden bättre. Pensionsavtalet är framförhandlat och är i linje med dagens tankar om att vi behöver jobba längre. Det känns som att jag har varit med och drivit den utvecklingslinje som jag fick i uppdrag att göra när jag började.