Tidslinje: Viktiga år för LO och samordningen

1970-1980-talen: ”Vi hade en situation med höga nominella löneökningar men ingen eller liten förbättring av real­lönen, devalveringar och politiska ingrepp.”

1983: ”IF Metall bröt sig ut ur LO-samordningen och började förhandla på egen hand.”

1990: ”Beslut om att Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, inte längre skulle förhandla centralt. Då kom också den ’nya, unga ministern’ Mona Sahlin med ett förslag på ett stoppaket som innebar pris-, löne- och strejk- stopp. Paketet uppfattades som att det skulle leda till att Kommunal inte skulle få slutföra sina förhand­lingar.

Regeringens förslag fälldes i riksdagen och regeringen avgick, men ombildades sedan. Rehnbergskommissionen tillsattes som ett försök att rädda situationen. Kommissionen föreslog att stabiliseringsavtal på 27 månader på huvuddelen av arbetsmarknaden skulle slutas. Stabiliseringsavtalen medverkade till att löneökningstakten föll från 10 procent 1990 till 3–4 procent per år 1992–1993.”

1991–1992: ”Gällde stabiliseringsavtalen på den svenska arbetsmarknaden.”

1995: ”SAF hade lämnat de samordnade förhandlingarna. Arbetsgivarförbundet Skogsindustrierna trodde då att de skulle företräda avtal som byggde på branschens förutsättningar, som var väldigt bra. Skogsindustrierna träffade avtal som uppfattades som alldeles för högt av arbetsmarknaden.”

1997: ”Facken inom industrin skrev i juni 1996 på DN Debatt och bjöd in sina arbetsgivare, delar av privata arbetsgivarsidan, till samtal. De ville föra ut löne­bildningen till företagsnivå. Initiativen från facken gjorde att avtalen omprövades.

Parterna kom överens om industriavtalet. Det är i huvudsak ett samarbetsavtal där man talar om företagens konkurrenskraft, kompetensutveckling för de anställda och att hitta balans mellan företagens behov och de anställdas. Dessutom finns bestämmelser om hur förhandlingarna ska föras och tillsättande av opartiska ordföranden.”

1998: ”De första avtalen träffades inom Industriavtalet.”

2000: ”Medlingsinstitutet tog över verksamheten från Statens förlikningsmannaexpedition och fick ökade befogenheter och ett bredare uppdrag – att verka för en väl fungerande lönebildning.”

2010: ”Teknikarbetsgivarna tröttnade på hur LO-facken agerat i förhandlingarna och sa upp avtalen. Teknikarbetsgivarna menade att LO-förbunden bekymrade sig alltför mycket om samordningen inom LO och alltför lite om det som var samverkansavtalets innebörd: nämligen att utgå från företagens konkurrenskraft och intressen.”

2011: ”Träffades det nya industriavtalet, utan Pappers.”

2012: ”LO-samordningen sprack delvis.”

2015: ”Lyckades LO-förbunden inte komma överens. Samordningen sprack.”