Diskriminering Innebar ett krav på viss kroppslängd indirekt könsdiskriminering?

Bakgrund: En kvinna sökte anställning hos bolaget genom en intresseanmälan. Hon sökte anställning i karossfabriken (A-fabriken), målerifabriken (B-fabriken) eller monteringsfabriken (C-fabriken). Hon skrev att hon var 159,7 centimeter lång.
I ett brev några dagar senare meddelade bolaget att hon inte kunde erbjudas något arbete på grund av bolagets längdkrav. Längdkravet innebär att det för att få anställning i bolagets A-, B- eller C-fabriker krävs att sökanden är mellan 163 och 195 centimeter lång.
Jämo yrkar att kvinnan ska få 200 000 kronor i allmänt skadestånd.
Bolagets längdkrav missgynnar kvinnor eftersom kvinnor typiskt sett är kortare än män. Kravet kan visserligen motiveras med objektiva faktorer som inte har samband med kön. Men kravet är varken lämpligt eller nödvändigt. Bolaget har därför gjort sig skyldigt till indirekt könsdiskriminering.
Arbetsgivarparterna bestrider yrkandet. Det är rätt att längdkravet i praktiken missgynnar kvinnor. Det motiveras dock av objektiva faktorer som saknar samband med kön. Kravet motiveras av ambitionen att minska risken för belastningsskador hos arbetstagarna.
Kravet är både lämpligt och nödvändigt. Därför är missgynnandet försvarligt och inte ett brott mot diskrimineringsförbudet.
Domskäl: Bolagets längdkrav innebär att omkring 25 procent av kvinnorna och 2 procent av männen utesluts från anställning hos bolaget. Parterna är överens om att skillnaden är så stor att längdkravet i praktiken särskilt missgynnar kvinnor.
Parterna är också överens om att Jämo har lagt fram sådana fakta som gör att det kan antas att förekommit diskriminering och att bevisbördan gått över på arbetsgivarparterna. De ska alltså bevisa att syftet med längdkravet kan motiveras av sakliga skäl som inte har samband med könstillhörigheten och att kravet är lämpligt och nödvändigt för att uppnå syftet.
Arbetsgivarparterna har angett att syftet med längdkravet är att minska risken för belastningsskador hos arbetstagarna. Parterna är ense om att bolagets motiv för kravet är ett objektivt sett godtagbart skäl. Däremot är de oense om kravet är lämpligt och nödvändigt för att uppnå syftet.
Utredningen visar att arbetet i fabrikerna är ergonomiskt belastande. När det gäller riskfaktorer för belastningsskador har parterna åberopat var sin professor som vittne. Vittnesmålen visar att kroppslängden är en viktig faktor när det gäller att bedöma risken för belastningsskador. Men det går inte att av vittnesmålen bedöma hur stor skillnaden i risknivå är och vilken betydelse andra faktorer har.
Utredningen visar att bolaget har gjort stora ansträngningar för att göra arbetsförhållandena så gynnsamma som möjligt. Längdkravet började tillämpas 2000 och det gäller i alla tre fabrikerna. Utredningen visar dock inte vilka överväganden som låg bakom införandet av längdkravet.
Det finns arbetstagare hos bolaget som är kortare än 163 centimeter. Två av dem har berättat att de inte har upplevt några kroppsliga besvär av arbetsuppgifterna. Huvudskyddsombudet hos bolaget har berättat att det uppstår ergonomiska problem hos arbetstagarna oavsett vilken kroppslängd de har. Han har också berättat att ingen arbetstagare har påtalat just längden som ett problem.
Längdkravet har en klart negativ effekt för kvinnliga arbetssökande. Utredningen har inte visat att kravet varit en lämplig och nödvändig åtgärd för att uppnå bolagets syfte med kravet. Bolaget har alltså gjort sig skyldigt till indirekt könsdiskriminering.
Bolaget har inte haft någon avsikt att diskriminera. Skadeståndet bör därför bestämmas till 40 000 kronor.
Domslut: Volvo Personvagnar AB ska betala 40 000 kronor i allmänt skadestånd till kvinnan. Domen var enhällig.