Lyssna och få tyst på gnällspikarna

Receptet på hur man kokar om kulturen är lite olika sammansatt, beroende på vad problemet är. Men en ingrediens är densamma: Du måste kunna lyssna.

– Och verkligen vilja höra svaret. Var beredd på att du blir tvungen att ändra på dig. Det säger My Schüldt, som har skrivit boken Medarbetare eller motarbetare – konsten att vända ett missnöjesklimat tillsammans med Ylva Lindén och Lennart Lindén.

Problem brukar gå att lösa, bara man får upp dem på bordet. My Schüldt rekommenderar enskilda samtal till att börja med. Därefter kan det vara idé att samla personalen, särskilt om det finns kritik riktad mot chefen och chefen vill ta på sig sitt ansvar.

– Det är modigt och kan fungera bra, säger My Schüldt.

Om man frågar en hel grupp brukar det flyta upp bra saker, när folk tänker efter är de kloka, säger My Schüldt. Men om det inte skulle ge så mycket folk kan vara rädda för cheferna finns alltid möjligheten att ta in en extern konsult.

Det är där, som organisationskonsulter, som My Schüldt och hennes medförfattare har samlat erfarenhet. Missnöjet är utbrett, kan hon konstatera. En 50-pluskvinna berättade att hon en enda gång i sitt yrkesverksamma liv hade jobbat på ett ställe, där det inte rådde missnöjen, ”Åtminstone inte på det våningsplanet”.

Är det här en trend, blir vi gnälligare?

– Det är mitt intryck, utan att ha statistik eller bevis.

En anledning är förstås att vi är sönderstressade i många slimmade organisationer. Men det finns fler orsaker, enligt My Schüldt.

– Jag tror att vi har mycket större förväntningar på att vi ska ha allting och allt ska vara perfekt i dag. För 50 år sedan var folk uppfostrade till att härda ut lite mer. Plus att allt ska beslutas i konsensus nuförtiden, stort som smått, där kan det uppstå ett väldigt gnällande, i stället för att bara jobba vidare. Det gagnar ingen, varken individerna eller organisationen.

Ändå gnäller vi. Varför?

– För att slippa ta ansvar. Det kan upplevas som en vinst, men det är trollguld. Vuxna människor mår inte bra av att känna sig som offer.

Ibland brummar en missnöjesmotor på en arbetsplats. En person med omättligt behov av uppmärksamhet samlar ett hov omkring sig av rädda människor. Det kan vara en som tar på sig att ge röst åt gruppens missnöje. Då är det bra, man får veta vad som behöver ändras på. Men om den bara går sina egna ärenden?

– Du måste våga prata med missnöjesmotorn, fråga hur mår du, kan jag hjälpa dig? För längst in finns ett oälskat barn som längtar efter bekräftelse. Tyvärr växer många upp med att de är enbart det de presterar. Det lämnar jättestora hål i människor.

Alltså, hur lätt är det att prata med någon man är arg på?

– Som chef måste du hitta en punkt inom dig där du kan möta människor utan illvilja. Vad försöker den irriterande människan åstadkomma? Kan du hitta något i dig själv som gör att du drivs av god vilja i mötet?

Det händer att det som missnöjet verkar handla om inte är den egentliga orsaken. My Schüldt tar som exempel företaget som skulle flytta. Personalen klagade på precis allt. Men egentligen var det inte gardinerna och ventilationen det var fel på. Ledningen hade under lång tid inte informerat personalen om vart och när flytten skulle ske. Medarbetarna kände sig inte sedda, inte hörda, de var överkörda.

Det är ett typexempel på My Schüldts käpphäst: Kommunikation.

– Håll alltid folk underrättade om vad som händer, särskilt i en förändringsprocess. Det är bättre att säga att du inte har någon information, än att vänta tills du har något att komma med.

Ge inte upp är My Schüldts budskap till den som vill göra något åt situationen.

– Ofta har ett missnöjesklimat uppstått under en lång tid. Då tar det tid att vända också.