Integritetsutredningen föreslår att en arbetsgivare bara ska kunna begära att anställda genomgår medicinsk undersökning eller alkohol-/drogtest om arbetet innebär stora och konkreta risker för liv, hälsa eller egendom. Utredaren vill göra undantag för fall där rehabilitering pågår. Då skulle tester kunna begäras som ett led i rehabiliteringen. Men hur ska man över huvud taget kunna hitta och fånga upp de individer som behöver behandling, om man inte ens kan föreslå en kontroll? Därom säger utredaren ingenting.

Låt oss först etablera ett faktum; alkohol- och drogberoende är en sjukdom som dödar tusentals människor varje år, trasar sönder familjer, skadar barn för livet, leder till olyckor och våldsbrott och kostar samhället enorma belopp.

Att konstatera alkohol- eller droganvändning på arbetsplatsen kan vara mycket svårt. Ibland kan vissa misstankar uppstå på grund av frånvaromönster, beteende eller annat. Om inga tester görs får emellertid cheferna sina eventuella misstankar varken bekräftade eller motbevisade. Och alla som arbetat med alkohol- och drogproblem vet att individen själv förnekar sitt problem i det längsta. Alkoholisten och narkomanen klamrar sig – ofta ända in i döden - fast vid illusionen att han/hon har situationen ”under kontroll” och inte ”gör något fel”. Med alla tänkbara former av lögn och manipulation gör vederbörande allt för att dölja problemet för omgivningen.

Om inga bevis finns och medarbetaren ifråga förnekar finns knappast några praktiska möjligheter att inleda en rehabilitering.

Vi menar att det är helt uppenbart att medicinska undersökningar och alkohol- och drogtest måste kunna begäras även innan en rehabilitering har inletts då detta i realiteten fungerar som själva inkörsporten för hela rehabiliteringsprocessen. Utredarens förslag innebär i praktiken att man – lagstiftningsvägen – stänger dörren för rehabilitering av medarbetare med alkohol- och drogproblem.

På åtskilliga större arbetsplatser inom industrin, ofta med riskfyllda arbeten, tillämpas också slumpvisa alkohol- och drogtester. Företagens erfarenheter från införandet av sådana tester är att de ofta har en klart avhållande effekt på olika former av missbruk. Att alla löper risk att bli testade – såväl VD som vaktmästare – gör att anställda och fack på många arbetsplatser accepterat detta system. Alla inser att det är ett effektivt sätt att nå det gemensamma målet; en alkohol- och drogfri arbetsplats.

Men även sådana slumpvisa tester riskerar att bli olagliga med utredningens förslag. Endast om säkerhetsskäl kan åberopas skulle det vara tillåtet. Men säkerhetsskäl i detta fall måste enligt utredningen innebära att arbetstagaren har arbetsuppgifter där alkohol- narkotika eller annan drogpåverkan medför risk för människors liv, personliga säkerhet eller hälsa eller betydande skador på miljö och egendom.

I många stora industriföretag finns givetvis arbetsuppgifter av sådan karaktär men nästan all industrimiljö innebär i vart fall vissa säkerhetsrisker. Dessutom har så gott som alla större industriföretag även kontorsanställda tjänstemän – till exempel ingenjörer - som har arbetsuppgifter som är avgörande för såväl övriga medarbetares som tredje mans säkerhet och dessutom är kritiska för både egendom och betydande ekonomiska intressen.

För att kunna nå målet en alkohol- och drogfri arbetsplats måste man således ha möjlighet att testa alla personer som arbetar på arbetsplatsen. Endast då kan man upprätthålla respekten för detta mål.

Utredaren vill tillåta en speciell form av drogtester, nämligen alkolås i fordon. Det är visserligen bra att utandningstester tillåts i samband med bilkörning, men det är märkligt att utredaren inte vill tillåta tester av utandningsluften i andra sammanhang. Utredaren konstaterar ju själv att ”sådana prov utgör enligt många alkoholpolicys ett av de första stegen som vidtas vid misstanke om att någon är onykter på arbetsplatsen.” Den rimliga slutsatsen av detta borde då bli att tester för att mäta alkohol i utandningsluften bör tillåtas generellt.

Vad har arbetsgivaren över huvud taget med de anställdas alkohol- och droganvändning att göra, kanske någon frågar. Jo, det är givetvis fullständigt oacceptabelt att ha personer som är påverkade av alkohol eller droger på arbetsplatsen. Förutom att det strider mot grundläggande normer för hur man utför sitt arbete så leder det till drastiskt ökade risker för arbetsplatsolyckor eller skador på utomstående personer och till att betydande ekonomiska intressen äventyras.

Man måste dessutom komma ihåg att vad gäller narkotika så är all hantering straffbar. Den som använder narkotika på arbetstid begår därmed brott på arbetstid.

De flesta arbetsgivare både vill och kan hjälpa medarbetare med alkohol- och drogproblem, något som hela samhället vinner på.  Ändå är det ett känt faktum att arbetsgivare ofta väntar länge innan de ingriper. Det finns otaliga exempel på att medarbetare har supit och knarkat ihjäl sig trots att hela arbetsplatsen varit medveten om problemet. Varför? Därför att chefer och kolleger är rädda för att ”ha fel” i sin oro och dessutom är överdrivet ovilliga att kliva över gränsen till vad man ser som den privata sfären.

Missriktad hänsyn av detta slag kostar redan idag – bokstavligt talat - människoliv.

Det gäller därför att få chefer att inse att man har en rättighet såväl som en skyldighet att ingripa tidigt, både som medmänniska och arbetsgivare. När chefer och kolleger väl misstänker alkohol- och drogproblem så har de i de allra flesta fall rätt och dessutom har det vanligtvis gått långt. Och om de vid något enstaka tillfälle råkar ha fel så är det väl bara bra att misstankarna undanröjs via medicinska undersökningar och tester.

Slutsatsen blir att alla insatser som bidrar till att vi gemensamt upptäcker och tar tag i alkohol- och drogproblem på våra arbetsplatser är av godo eftersom konsekvenserna av dessa problem är så allvarliga och långtgående. Utredningens förslag verkar i rakt motsatt riktning och kommer att medföra att arbetsgivare står handfallna trots att problemen är uppenbara för var och en utom alkoholisten och narkomanen. Återigen, oskyldiga människor skadas, arbetskamrater påverkas negativt, anhöriga och barn lider och ekonomiska intressen går förlorade.

Den enda utväg utredaren föreslår för den arbetsgivare som vill genomföra tester i andra situationer än vad lagtexten medger är kollektivavtal med en central facklig organisation. Det räcker alltså inte med lokala kollektivavtal eller väl förankrade lokala policys, vilket hittills varit det vanliga. Utredaren tycker nämligen inte att de lokala klubbarna bör anförtros denna uppgift utan menar att endast de centrala fackliga organisationerna har sådant omdöme och sådana insikter i hur det ser ut ute på företagen att de kan bedöma när det är motiverat med drogtester eller läkarundersökningar. Detta är enligt vår uppfattning att vända upp och ner på allt vad sunt förnuft heter.

Man kan inte utgå från att de centrala organisationerna utan vidare kommer att skriva på alla lokala avtal och policys som finns i dag. Diverse förhandlingstaktiska överväganden kan komma att spela in. Resultatet skulle mycket väl kunna bli att huvuddelen av de lokala överenskommelser som finns i dag helt enkelt blir ogiltiga och att hos fack och företagshälsovård väl förankrade policys inte kan fortsätta tillämpas

Detta skulle vara oerhört negativt. Då skulle företagen exempelvis inte kunna genomföra slumpvis tester av alla anställda. Med stöd av sådana avtal eller en sådan lokal praxis kan man i dag testa även kontorspersonal, chefer och andra. Alla behandlas lika. Ingen individ eller kategori behöver få sin integritet kränkt genom att pekas ut särskilt och ändå får företaget den inkörsport till individuell rehabilitering som behövs. En lösning som tillgodoser både integritetskrav och rehabiliteringsbehov. En lösning som kan rädda liv och som samtidigt innebär minsta möjliga obehag för de anställda. Alltså precis den typ av genomtänkta avvägningar som man förgäves letar efter i denna del av integritetsutredningens förslag.

Hur många människoliv är det rimligt att offra för att ingen kontorsanställd eller processoperatör i en normal fabriksmiljö ska behöva bli utsatt för obehaget att få ett förslag från sin chef om att göra en enkel drogtest? Vårt svar är att inget enda människoliv är värt att offras på grund av en sådan tveksam princip.

Fredrik Ljung, civilekonom och nykter/drogfri alkoholist och VD för Ljung & Sjöberg, ett företag för alkohol- och drogrelaterade problem i näringslivet.

Lars Sydolf, chefsjurist vid Industriarbetsgivarna.