Stefan Löfven har varit ordförande för IF Metall sedan 2006. Redan i avtalsrörelsen 2007 bestämde sig LO-förbunden för att ställa upp för varandra i kravet på en kvinnopott. Stefan Löfven gjorde det motvilligt. Likadant var det inför kravet på jämställdhetspott i avtalsrörelsen 2010. Men inför den här avtalsrörelsen tog det stopp. Förbunden inom industriavtalet reserverade sig, den föreslagna potten på 100 kronor var för hög.

– Den höga potten skulle innebära att lågavlönade kvinnor inom industrin skulle acceptera att kvinnor i andra branscher skulle få betydligt högre löneökningar trots at de har samma låga lön, sade Stefan Löfven.

Han tog som exempel teknikavtalet där var tredje arbetare tjänar mindre än 22 400 kronor som LO bestämt vara den övre gränsen för att komma ifråga för potten. Och det allokemiska avtalet där en tredjedel tjänar mindre än 21 000 kronor i månaden.

Och eftersom IF Metall tagit sitt ansvar under den ekonomiska krisen och gått med på ett krisavtal med låga löneökningar ansåg Stefan Löfven inför den här avtalsrörelsen att det var "pay-back-time". Facken inom industrin krävde 3,7 procent. Industriarbetsgivarna såg dock redan en annalkande kris. Det blev industrins medlare som fick träda in. Facken avvisade medlarnas slutbud på 2,6 procent på 13 månader eller 2,4 procent på ett år.

– Det är bara 65 procent av vad vi har krävt. Det är alldeles för lågt, sade Stefan Löfven den 30 november.

Knappt två veckor senare blev parterna överens om löneökningar på 3,0 procent på 14 månader, eller 2,6 procent på ett år. Stefan Löfven sade att det var 80 procent av vad facken krävt. Hur han nu kunde komma till den siffran? Det handlade nog inte om dåliga kunskaper i matematik utan om skicklig retorik, för sedan fortsatte han:

– Det här är ett styrkebesked. Nu är det här lönenormerande och det är inte så dåligt.

Han passade på att säga till de övriga LO-förbunden, alla arbetsgivare och Medlingsinstitutet att de nu måste respektera industrins norm.

Som ledare för Socialdemokraterna kommer han säkert att försvara den svenska modellen, och att den konkurrensutsatta industrin ska vara löneledande.