Jobbet vid filélinjen, där Anica Leholat står, rullar på. Kycklingkroppar häktas fast på en kedja och leds vidare till filébänken. Anica Leholat hoppar upp till stationen för häktning, det är hennes axel- och tumtest. Om hon kan häkta på kycklingarna utan smärta känner hon sig frisk. Kamraterna, som rensar och putsar filéerna längs bandet, ler åt hennes intensiva inhopp.

Redan 2001 kände Anica Leholat av besvären, men kunde leva med smärtan fram till 2005 då den ökade rejält. "Det kändes som en kniv i axeln", beskriver hon.

Problemet togs upp på första rehabmötet, och arbetet anpassades. Sedan gick det två år av väntan på sjukvårdens diagnos och insats. Under tiden fick Anica Leholat allt tyngre värkmedicin och kortison så att fingrarna svällde. Hon blev tidvis sjukskriven och alltmer nedstämd.

- Tack och lov fick jag starkt stöd av min arbetsledare Ola Larsson. Han stötte på sjukvården och gjorde allt för att anpassa mitt jobb. Teamet ställde ofta om sitt arbete för min skull.

Under 2007 blev hon deltidssjukskriven och fick en behandlingsplan med sjukgymnastik samtidigt som arbetsuppgifterna anpassades. Då genomfördes även arbetsrotationen på Kronfågel.

- Den är skyddande. Men vi kan ju inte nå det målet om vi låter dem med besvär ta alla lindrigare uppgifter. Det tillåts bara under en övergångsfas, säger rehabsamordnaren Birgit Åkesson.

Det var en orolig tid för Anica Leholat. Hon kände trycket från Försäkringskassan att börja tänka på andra jobb. Men det ville hon inte så länge hon inte visste vilken
skada hon hade. En magnetröntgen bekräftade senskador i högre axel och hon opererades.

Efter tre månaders sjukskrivning arbetsprövade hon på halvtid under en månad, tog en månads semester och har sedan drygt ett halvår arbetat heltid och i stort sett följt arbetsrotationen.
- Att häkta på kycklingarna på filébandet kan fortfarande ge lite smärta, när jag trycker på med tummen. Men det blir bättre och bättre, jag lär mig undvika värsta slitet, säger Anica Leholat.

Under de återkommande rehabmötena varannan månad följs hennes utveckling aktivt upp, både med insatser som gymnastikprogram av företagssjukgymnasten och en översyn av Anica Leholats arbetsplats och arbetssätt. Företagsläkaren har engagerat sig i vårdens insatser, men även varit tolk mellan Kronfågel, Anica Leholat och sjukvården. Ett ombud från Försäkringskassan är med på mötena och koordinerar insatserna.

Facket är med på alla rehabmöten, om inte den sjuke säger nej. Det händer nästan aldrig, berättar Görgen Kier, Livs klubbordförande.

- Det är ju viktigt att vi är med som kamratstöd till den som är sjuk. Dessutom lär vi oss var skador och sjukdom uppstår, för att kunna förebygga bättre, säger han.

- Det sämsta i detta fall var att processen var alldeles för trög i början, vilket förlängde Anica Leholats lidande. Hon borde ha kommit igång på halva tiden, men sjukvården var ett hinder. I det fallet tror jag att den nya rehabkedjan kan sätta press på alla parter, säger Görgen Kier.

Medverkan av företagsläkaren eller företagssköterskan är väsentlig, menar alla. De har medicinsk kunskap och kännedom om arbetsplatsen. Detsamma gäller ombudet från Försäkringskassan.

- Det ger en större kraft åt besluten på rehabmötena, säger Birgit Åkesson som kallar sig spindeln i rehabnätet. De ser vårt dagliga arbetssätt med fräschare ögon. Tyvärr har vi fått ett alldeles för monotont, mekaniskt arbete på Kronfågel. Den optimala rotationen som hindrar förslitning kan vi inte skapa. Men vi gör så gott vi kan.