Parterna står långt ifrån varandra – brukar det ju alltid heta. Men inför den kommande jätteavtalsrörelsen med 500 avtal på spel, så är parterna i alla fall inte sådär jättetajta. Arbetsgivarna pratar om en moderniserad lönebildning och en verklighetsförankrad avtalsmodell. Men det fackförbunden hör är krav på makt.

Den första frågan handlar dock inte om avståndet mellan de olika parterna, utan snarare om hur det är ställt med närheten mellan kompisarna. Avtalsrörelsen 2007 inleddes med debatt inför öppen ridå bland lo-förbunden och avslutades med total oenighet mellan arbetsgivarparterna.

Nu bedyrar alla vänskap och trohet.

– Vi lade krokben för varandra 2007. Nu har vi bättre intern sammanhållning. Så här långt har vi en väldig harmoni i våra system, säger Jonas Milton, Almegas vd, som är helt säker på att handeln inte kommer att göra om sitt busstreck från 2007 och teckna avtal först.

Som exempel på enigheten pekar arbetsgivarna på sin gemensamma debattartikel i Dagens Nyheter. Men liknande tongångar hördes även sommaren 2006. Och i de fackliga leden diskuteras om det inte är mer piskan än kärlek som styr enigheten bland arbetsgivarna. Byggnads nye avtalssekreterare, Torbjörn Johansson pratar om en kommunistliknande diktatur.

– De har en jättehård styrning, långt ifrån deras egen ideologi.

Arbetsgivarorganisationerna pratar ofta om att trycket kommer underifrån. De kan inte gå med på höga höjningar när medlemsföretagen säger nej. Förmodligen var det precis ett sådant tryck som fick Svensk Handel att lämna leden i förra avtalsrörelsen, när Handels varslade om stridsåtgärder lagom till den för handlarna så lönsamma påskhelgen. Till våren står handeln inför samma situation igen. Avtalen löper ut alldeles före påskhelgen.

– På skärtorsdagen. Svensk Handel kan vara benägna att göra upp fort, kanske först, spår Matts Jutterström, Pappers.

Inom LO sjungs samma lovsång till enigheten som hos motparten. Ändå är frågan om hur kampen för jämställda löner bäst ska ske fortfarande obesvarad.

Och vem ska sätta märket?

Byggnads Torbjörn Johansson tycker inte att det är självklart att industrin går först. Bland annat ifrågasätter han if Metalls styrka på grund av krisavtalen.

– Hur lätt är det att sätta märket om man gått med på lönesänkningar på 20 procent?

if Metalls gamla trätosyster i offentliga sektorn tycker inte heller inför denna avtalsrörelse att det är så självklart att exportindustrin ska vara löneledande.

– Det är en komplicerad fråga, svarar Kommunals avtalssekreterare Håkan Pettersson på Lag & Avtals fråga om vem som ska agera märkessättare.

Även arbetsgivarna är skeptiska mot sina motparters påstådda enighet. Robert Schön,  Stål- och Metallarbetsgivarnas förhandlingschef:

– Den stora frågan är om if Metall ska sätta märket eller om de andra förbunden, som inte är drabbade än, ska göra det. Det är samma skit som vi hade på vår sida 2007, då Svensk Handel gick ut och tecknade avtal som var tre procent högre än märket.

Men på båda sidor talas det nu om en breddning av det som brukar kallas för ”den konkurrensutsatta sektorn”, den rollen som industrin haft ensamrätt till. los Vanja Lundby-Wedin har pratat om att fler sektorer utsätts för tuffa tag. Jonas Milton pekar på it-sektorn som också kämpar i hård internationell konkurrens och säger sig gärna ”ta ledartröjan”. Kamraterna, som tidigare varit motsträviga – Teknikföretagen, går hittills med på en sådan tolkning:

– Vi är nog överens om att märket ska sättas av något förbund inom den internationellt konkurrensutsatta sektorn, i den ingår också delar av Almega. Även Svensk Handel har skrivit under på det, säger Tomas Undin, Teknikföretagens vice förhandlingschef.

– Märket kommer att sättas av något av de stora avtalen inom industrin. Det kan bli Teknikavtalet, det Allo kemiska eller Stål- och Metallavtalet, tror Jonas Hagelqvist, ny förhandlingschef för Industri- och Kemigruppen.

Inom lo brukar debatten vara mer synlig än hos arbetsgivarna. Tagen blir kanske inte lika hårda som förra gången. Men en enkel gissning är att de kvinnodominerade förbunden kommer att ifrågasätta industrins löneledande roll och kräva något i gengäld. Trycket kommer som sagt underifrån – från medlemmarna. Transport och Byggnads kommer att muttra. Men till syvende och sist så blir det exportindustrin, förstärkt med någon mer sektor som får gå först. Facken inom industrin har sin trovärdighet som en fördel i debatten.

– När det var goda tider var det inte så att vi försökte klämma åt kaviartuben för hårt. Sveriges ekonomi mår inte bra av för hårda kast, det bör vara en jämn löneutveckling, säger Niklas Hjert, ny förhandlingschef för Unionen.

Men hela diskussionen om märke, vem som ska gå först och vem som ska vara löneledande är ju meningslös om det inte finns några pengar. Som Matts Jutterström, Pappers uttrycker det:

– Arbetsgivarna har ju gått ut med att det inte finns något löneökningsutrymme. Med det sättet att se blir det inget märke och vad ska de då hålla sig till?

Att det inte finns förutsättningar för ökade löner och följaktligen heller inte för något märke, menar även Jonas Milton. Men det ser Almegas VD inte som något bekymmer.

Det är alltid svårt att lita på vad förhandlare säger offentligt. Det ligger ju i förhandlingens natur att förneka sammanhang, ta i, underdriva och att neka i sten.

I synnerhet gäller detta kanske löneutrymmet. Nu har lo-ekonomerna gått ut med sin utredning som glatt säger att det bör vara möjligt att höja lönerna med 2,5–3,5 procent, trots den svåra lågkonjunkturen.

– När vi hade högkonjunktur sa de någon procent högre. Nu, när alla siffror är röda räknar de med tre procent. Det är ju inte trovärdigt, säger Jonas Milton, Almega.

Å andra sidan – arbetsgivarna gör likadant. I högkonjunktur hävdar de att utrymmet är nästan noll för att sjunka till exakt noll i sämre tider. Trovärdigt?

– Nja, medger Milton. Det finns förstås en viss liturgi.

Än har det inte riktigt hettat till i diskussionen om själva utrymmet. I stället pratar parterna om ungdomslönerna, som arbetsgivarna vill sänka och lägstlönerna, som facken vill höja.

Jonas Milton tycker att facken stoppar huvudet i sanden.

– De förnekar att ungdomsarbetslösheten skulle hänga samman med Las och höga löner. Vi vill ta vårt ansvar och släppa in ungdomar på arbetsmarknaden. Vi vet numera att väldigt få ligger kvar på lägsta löner efter några år. De gör karriär, byter jobb och höjer sina inkomster.

Teknikföretagen tycker att sambandet är självklart.

– Det är inte en kontroversiell fråga. Vi har prisat ut ungdomarna. Har man inte fyllt 18 år är det helt uteslutet att få sommarjobb, säger Tomas Undin.

Argumentet mot sänkta ungdomslöner är att regeringen redan gjort det billigare att anställa unga, genom att sänka arbetsgivaravgiften. Ändå ligger Sveriges ungdomsarbetslöshet nästan högst inom eu.

– Rabatten på arbetsgivaravgiften för ungdomar och att arbetsgivarna slipper betala till avtalspensionen för anställda mellan 21 och 25 år gör att ungdomar är billiga redan nu. Arbetslösheten handlar om något annat, påpekar Matts Jutterström, Pappers.

Från lo-håll har också argumenterats att statistiken ljuger. I Sverige räknas många avhoppare från gymnasiet in i statistiken, och de som väljer att vänta med högskola och universitet, men det fenomenet är mycket ovanligare i andra länder.

Mantrat från fackligt håll handlar om låglönesatsningar, (och för vissa också kvinnolönesatsningar) och krisen ses inte som något hinder.

– Kanske ännu större anledning då, när skillnaderna blir tydliga, tycker Matts Jutterström.

Och omdömet från Teknikföretagens Tomas Undin att man inte är ”så värst förtjust” i påfundet är väl en mild underdrift.

– Det där ska avgöras lokalt, slår Agneta Jöhnk på Sveriges Kommuner och Landsting fast.

– För vår del eftersträvar vi inte att ha någon styrning. Det ska vara uppp till varje lokal arbetsgivare, en fråga som varje kommun och landsting får överväga efter sina behov. Utrymmet för löneökningar är mycket begränsat.

SKL är inte ensamt om att drömma om lokal lönesättning. Teknikföretagen pratar om att nya tider kräver nya lönemodeller. Öppningsklausulerna har fått ny luft under vingarna i och med att if Metall gått med på att det är möjligt att gå med på inkomstsänkningar lokalt när företagen har det taskigt ställt.

I Almega säger en majoritet av styrelserna bestämt nej till centrala löneökningar.

– Acceptansen för kollektivavtal kommer att minska alltmer om vi gör upp om centrala ökningar. Lönebildningen måste decentraliseras, säger Jonas Milton.

Igen. Samma sak upprepas alltså från förra avtalsrörelsen från Alemegahåll.

Men nu kommer makten in i bilden. I lågkonjunktur försvagas facken. Krisavtalen (som if Metall är långt ifrån ensamt om) är bara ett tecken på att facken tvingas mota Olle i grind och gå med på arbetstidsförkortningar för att rädda företagen.

Arbetsgivarna har länge propagerat för strängare regler mot stridsåtgärder med just maktbalansen som huvudargument.

– Facken har all makt, vi har ingen, säger Robert Schön, Stål och Metallarbetsgivarna.

– Vårt enda vapen är lockout och det vore att skjuta oss själva i foten.

Men ingen tror att strejkbegränsningar ska bli en förhandlingsfråga.

Inte direkt. Men om lönebildningen förskjuts nedåt, lokalt, så minskar fackens strejkmakt.

Däremot blir med all sannolikhet reglerna om uppsägning och inhyrning en avtalsfråga. los fack kommer att avtalsvägen kräva begränsningar mot att säga upp på grund av arbetsbrist för att sedan hyra in. Strejken vid Lagena, Systembolagets lager, visar att kravet har stort stöd bland medlemmarna.

Frågorna är många:

Har if Metall försvagat sina argument mot öppningsklausuler genom krisavtalen. Eller tvärtom: visat att när svårigheterna är äkta så är facken flexibla och ansvarsfulla?

Kvinnopotter eller låglönesatsningar?

Hur hårt tänker arbetsgivarna driva decentraliserad lönebildning den här gången?

Kommer Svensk Handel verkligen att rätta in sig i ledet?

Eller till sist: Leder den allvarliga krisen till att avtalsrörelsen blir snabb, smärtfri och fridfull? I slutänden finns det kanske inte så mycket resurser och makt att strida om?