Det har varit en nattsvart period med knallröda siffror, ajöss med tusentals anställda, nyemission, styrelsebråk och nya varsel, bara den svagaste ljusning i sikte. Ändå tycker Leif Johansson att det är genuint roligt att gå till jobbet.
 

– Jag tycker det är skoj, varje dag. Jag skulle inte ha det här jobbet annars. Jag har lätt att engagera mig i både produkter och människor.

Vi träffas i Runda rummet på Volvos stilfulla huvudkontor i Göteborg. Leif Johansson tar den plats vid bordet han brukar ha och får sin n:te kopp kaffe serverad, det är sent på eftermiddagen, men än har han inte fyllt kaffekvoten.

Vi ska prata om sambandet mellan lönsamhet och aktivt personalarbete, och om ledarskap. Intervjun har blivit uppskjuten ett antal gånger, bland annat i våras. Då blev han upptagen av protestaktioner på fabriken i Tuve, där han buades ut; fjärde varselomgången i kombination med miljardutdelning till aktieägarna blev för mycket för de anställda.

För fem år sedan tog Leif Johansson på sig ansvaret för att Ingenjörsvetenskapsakademiens program Framgångsrika Friska Företag skulle gå i mål, vilket skedde i december förra året. Utgångspunkten var att få bukt med den höga sjukfrånvaron, men projektet kom att röra sig mer mot begreppet företagskultur.

– Företagen är en avspegling av det samhälle de verkar i. Vi lever i ett tidevarv där kombinationen hälsa och balans i livet är i fokus, så det finns en naturlig efterfrågan på att företagen skaffar ett förhållningssätt.

Det här projektet hade inte varit möjligt för tio år sedan, anser Leif Johansson. Men nu har kapitalmarknaden lärt sig att företagskulturen är strategiskt viktig som konkurrensmedel.

Han tycker det är helt rätt av de unga att ställa frågor om kulturen på Volvo. Förväntas man jobba till tio varje kväll, resa på jobb över helgen?

– Jag svarar att jag aldrig tvekar att skicka iväg någon över påsken eller kalla till möte en lördag om jag anser att jag måste det, men att jag tänker mig för.

Hur har du det själv med balans i livet?

– Det är jag bra på, det är därför jag har hållit så länge, jag har varit börsnoterad vd i snart 20 år. Fast jag jobbar väldigt mycket. Ju högre upp i hierarkin man kommer, desto mer får man räkna med att jobbet blir en livsstil snarare än ett arbete. Har man väldigt bra betalt får man sannolikt ställa upp mer än folk med sämre betalt.

Leif Johansson, som är fembarnsfar, berättar att barnen blev olyckliga när de såg pappa komma hem med portföljen, då visste de att han skulle jobba. Då hittade han på att stanna på jobbet lite längre och gömde den hatade portföljen, om den ändå slank med hem.

I ett friskt företag förblir man frisk och känner att man utvecklas som individ.”Friska medarbetare är nödvändiga för att vi ska nå strategiska mål och visioner”, som Leif Johansson skriver i rapporten till Iva. Vad kan då en chef göra för att få i gång medarbetarna?

– Starta gympa och var med själv, är mitt mest konkreta råd.

Det är vad han har gjort. Klockan sju på morgonen tisdagar och torsdagar tränar han med sin grupp, 25–30 personer med ledningsfunktion, på ett gym. På så vis har han fått bukt med sin vrenskande rygg.

Kanske kan han beskrivas som renlevnadsman. I alla fall har han lärt sig att vara måttlig med mat och sprit, ingen aha-upplevelse ligger bakom, ”snarare en långsamt kommande insikt om att man ska hålla länge”.

– Jag har en rätt så hög grad av självdisciplin, konstaterar han.

Och han sover gott om nätterna.

– Jag kallas för Mr Ten O’Clock Man. Klockan 22 bryter jag alla möten, jag måste hem och sova 6–7 timmar för att orka. Det gäller ju att bli inspirerad och tycka att det är skoj också, det gör man inte om man är på gränsen till vad man tål.

Leif Johansson är framför allt inspirerad av japanskt ledarskap, som han har kunnat studera på nära håll. Han gillar att de söker aktivt efter konsensus, samtidigt som de är beslutsamma och noga med detaljerna.

– Själv har jag en tendens att inte vara så bra på uppföljning. Jag är lite lagd åt att klippa till med snabba beslut.

Han har skrivit inledningen till en bok om hur man uppför sig i Japan. Där berättar han om mötet med en åldrig företagsledare, som vid ett visst klockslag hoppade upp och ledde gymnastikövningar.

Leif Johansson uttryckte efteråt sin förvåning över att högsta chefen inte passade på att slippa, med tanke på hur mödosamt det var för honom. ”Tror du att mina anställda skulle göra gymnastik om jag själv inte gjorde det?” svarade företagsledaren.

Det är Leif Johanssons främsta motto, att föregå med gott exempel. Till exempel vara noga med mötesdisciplinen.

– Om jag börjar rycka i möten, vilket händer ibland att jag måste, kan jag nästan höra hur det knakar ute i organisationen, när alla försöker anpassa sig.

Han har en väldigt stark förebild för sitt ledarskap, säger han, och ser mäkta seriös ut. En Volvo 240!

– Robust, går i alla väder, tål vardagens påfrestningar. Då och då kan den ta glädjeskutt, då får den göra det.

Var det självklart att du skulle bli chef?

– Nej, jag har aldrig varit en djupt planerande människa. Jag har ryckts med av möjligheter. Det är aldrig någon som har pratat karriärplanering med mig heller, det fanns inte när jag växte upp på Electroluxkoncernen. Men det är inget snack om annat än att jag gillar att styra och ställa, man kan inte ha ett sådant här jobb annars.

Trogen sina Toyota-ledarideal rör han sig ute i organisationen så mycket som möjligt, blir för övrigt rastlös annars.

– Det har varit rikedomen i mitt liv att få åka jorden runt och träffa dessa begåvade, talangfulla och kunniga medarbetare.

Kör du lastbil, förresten?

– Bara på inhägnat område, det har inte blivit av att jag tagit trafikkort, även om det vore skoj. Inte grävmaskinscertifikat heller.

Kan du säga något inför den kommande kvartalsrapporten? Du uttryckte försiktig optimism när du presenterade tredje kvartalet i höstas?

– Jag är fortfarande försiktigt optimistisk. Men det går inte fort uppåt, det gör det inte.