Knappt någon lär ha undgått att uppmärksamma de radikala, för att inte säga militanta, kampmetoder som syndikalisterna (SAC) sedan några år använder sig av. I senaste numret av Lag & Avtal (nr 12 2010) fanns ett antal reportage om dessa kampmetoder. Intet verkar vara främmande för denna organisation. På dagordningen står olika former av ”offensiva” blockader, angrepp på arbetsgivarens kunder eller uppdragsgivare, utpressning samt spridande av negativa uppgifter om enskilda eller om företag. De flesta av dessa stridsåtgärder utgör rena avarter på den svenska arbetsmarknaden.

Till bilden hör att SAC inte sällan mer eller mindre officiellt får – och gärna tar emot – stöd av andra extrema organisationer, såsom den vänsterextremistiska organisationen Antifascistisk aktion (Afa), Jobbupproret, Revolutionära fronten m fl, vilket naturligtvis i än högre grad mäler ut SAC som en särling på svensk arbetsmarknad.

Företrädare för syndikalisterna (senast dess organisationssamordnare Anders Knutsson i SvD den 28 december) brukar försvara organisationens åtgärder med att de alltid håller sig inom lagens råmärken.

Detta stämmer inte. Det finns åtskilliga exempel på att SAC-sympatisörer begått handlingar som varit brottsliga eller otillåtna av andra skäl under sken av facklig kamp. Egenmäktigt förfarande, ohörsamhet mot ordningsmakten och hot är endast några exempel på sådana handlingar. SAC:s aktiviteter vid Berns i våras föranledde polisen att ingripa med batonger och hästar. Det är, apropå Berns, inte en slump att bolagets vd tvingats ha personskydd som en följd av SAC:s aktioner mot restaurangen. Det finns åtskilliga fler exempel där polisen har tvingats ingripa, exempelvis vid restaurang Josefina på Djurgården i Stockholm, Skanskas huvudkontor i Solna, McDonalds i Nybro, restaurant Karachi i Stockholm, hotell Hansson i Stockholm och systembolagets lagerentreprenör Lagena i södra Storstockholm.

Ur en synvinkel kan dock Knutsson och dennes gelikar ha en poäng. Bortsett från det straffrättsliga området kan nog sägas att SAC:s åtgärder håller sig inom det arbetsrättsligt tillåtna området. Och det är det som är problemet. SAC:s agerande visar nämligen på hur oreglerat och tillåtande detta område dessvärre är.

En blick i  medbestämmandelagen visar att fredspliktsreglerna är olika för avtalsbundna fackliga organisationer och för icke avtalsbundna. De senare har ett mer vidsträckt utrymme att vidta stridsåtgärder. Detta är, inte minst med beaktande av SAC:s agerande, oacceptabelt.

Medbestämmandelagens fredspliktsregler gäller som bekant endast den fredsplikt som följer av att kollektivavtal träffas. Som framgår av förarbetena till medbestämmandelagen (prop. 1975/76:105 Bil. 1 s. 273) är syftet med dessa regler inte att begränsa möjligheterna till självständigt fackligt uppträdande, även i fråga om stridsåtgärder, av dem som sammansluter sig i en annan organisation än den som sluter kollektivavtal för arbetsplatsen. Detta är en märklig ståndpunkt.

Eftersom exempelvis paragraf 41 i medbestämmandelagen inte är tillämpligt på SAC, betyder det för SAC:s del att kravet på beslut i behörig ordning inte behöver iakttas, att sympatiåtgärder kan vidtas oavsett om en vidtagen primäråtgärd är lovlig och att stridsåtgärder kan vidtas i rättstvister om medbestämmandelagen. SAC är heller inte som organisation skyldig att enligt parragraf 42 motverka eller avstyra hotande eller utbruten olovlig stridsåtgärd från medlems sida. Man frågar sig varför.

När det gäller enskilda SAC-medlemmars agerande är det – bortsett från de situationer som anges i parragraferna 41 b och 42 i medbestämmandelagen – svårt att tänka sig en situation där en sådan medlem vidtar en stridsåtgärd som är olovlig i arbetsrättslig mening. (Möjligen kan göras gällande att deltagande i en renodlad politisk strejk strider mot de enskilda anställningsavtalen, jfr lagrådets uttalande i prop. 1975/76:105 bil 1 sid 499).

Det finns inget som helst godtagbart skäl att SAC och andra avtalslösa organisationer av lagstiftaren ska ges ett större utrymme att vidta stridsåtgärder än vad som gäller för avtalsbundna organisationer.

Det har flera gånger förekommit att SAC har vidtagit stridsåtgärder i uppsägningstvister. Sådana och andra rättstvister brukar normalt lösas på rättslig väg.

SAC har dock inte valt den möjligheten, och något förbud mot organisationens stridsåtgärder i sådana tvister finns inte. AD har som bekant avvisat tanken på existensen av ett allmänt förbud mot stridsåtgärder i rättstvister (se AD 2006 nr 58).

Det är för övrigt svårt att förstå varför någon facklig organisation – avtalsbunden eller avtalslös – alls ska ha rätt att tillgripa stridsåtgärder i rättstvister (här bortses från förbudet i 41 § p 1 medbestämmandelagen avseende avtalsbundna organisationer). Tillgång till den svenska modellens förhandlingssystem, AD, allmänna domstolar och skiljenämnder torde utgöra tillräckliga instrument för att lösa sådana tvister. Ett förbud i lag mot sådana stridsåtgärder är i hög grad på sin plats.

När det gäller åtgärder med politiska inslag har som bekant i rättspraxis utkristalliserats en skillnad mellan avtalsbundna och avtalslösa fackliga organisationers rätt att vidta sådana åtgärder. För avtalsbundna fackliga organisationer gäller den begränsningen (se exempelvis AD 1984 nr 91 och 2001 nr 89) att åtgärden klart och oomtvistligt måste utgöra en kortvarig protest- och demonstrationsåtgärd och att återverkningarna på produktionen måste vara minimala. Om dessa krav inte uppfylls utgör åtgärden ett angrepp på den affärsledningsrätt som tillkommer arbetsgivaren enligt kollektivavtalet och är därmed otillåten.

Motsvarande begränsning gäller – av naturliga skäl, i och för sig – inte avtalslösa organisationer. Inte desto mindre bör frågan ställas varför dessa organisationer i så fall ska ha en mer vidsträckt rätt än avtalsbundna organisationer att anordna en politisk strejk. Det finns inget rättspolitiskt skäl för en sådan åtskillnad.

Det kan för övrigt med fog hävdas att det i ett demokratiskt land som Sverige, med alla de möjligheter till politiska ageranden som vår konstitution tillåter, saknas bärande skäl för att någon facklig organisation ska ha rätt att anordna strejk av renodlat politiska skäl.

Man må tycka vad man vill om SAC och dess kampmetoder. Klart är dock att organisationens i många avseenden märkliga agerande har visat på orimligheter i de svenska konfliktreglerna, som alltså behöver ändras på flera punkter: avtalslösa fackliga organisationers rätt att vidta stridsåtgärder bör begränsas så att likhet uppstår med avtalsbundna organisationers rättigheter och förbud mot stridsåtgärder i rättstvister respektive med politiska syften bör införas.

Lars Gellner
Arbetsrättsjurist, Svenskt Näringsliv