Vår uppfattning är att de centrala kollektivavtalen för år 2010 inte bör innehålla centralt bestämda löneökningar. Det påstås vara farligt och befängt.

Analysen är inte särskilt insiktsfull. Tonläget är alltid uppskruvat ett avtalsår, men det bör ändå vara lite ordning på argumentationen.

Varför anser Teknikföretagen att de centrala avtalen för 2010 inte bör innehålla centralt bestämda löneökningar?

Vi är i den djupaste ekonomiska krisen i modern tid. Efter en period av fritt fall i efterfrågan hoppas vi att en stabilisering har skett men produktionsnivån ligger, bland våra medlemmar, i genomsnitt 30 procentenheter lägre än tidigare. Inom genomsnittet är skillnaden mellan olika företag jättestor. Det finns världsledande verksamheter där produktionen nu är enbart en femtedel av tidigare och mycket stora verksamheter där knappt halva kapaciteten kan utnyttjas. Teknikföretagens medlemmar har alltså drabbats med kolossal kraft.

Svensk industri är i grunden är stark och väl strukturerad. Vi och våra motparter är överens om att det är viktigt att företag och anställda kan ta sig igenom krisen så oskadda som möjligt. Vi vill undvika att företag som kan överleva krisen läggs ned och att fler än nödvändigt blir uppsagda.

Centralt bestämda löneökningar är betalning för fredsplikten, det vill säga bytet är att facken säljer rätten att gå till fackliga stridsåtgärder och får betalt genom en centralt bestämd löneökning. Det säger sig självt att en löneökning som bestäms i det centrala avtalet inte har något att göra med effektiviteten i det enskilda företaget, med företagets intäkter eller med individens prestation. Sådana faktorer kan enbart bedömas och bestämmas på företagsnivå och av dem som är verksamma i företaget. Den centralt bestämda löneökningen är en ren kostnad för fredsplikten. Den kostnaden måste nu minimeras. Däremot kan naturligtvis löneökningar som har sin grund i effektivitet i företaget eller med individens prestation att göra ske även år 2010.

Är fredsplikten inte värdefull för Teknikföretagen? Jo, normalt men alla inser att konflikter på arbetsmarknaden i nuvarande situation skulle vara förödande för Sveriges konkurrenskraft och ekonomiska återhämtning. bnp har i år, väsentligen på grund av industrins svårigheter, fallit med cirka fem procentenheter. Det är extremt. Det skulle vara fullständigt vansinne att börja slåss i stället för att samarbeta för återhämtning. Arbetsfred och samarbete år 2010 borde råda utan att företagen betalar särskilt för det.

De fackliga organisationerna har begärt centralt bestämda löneökningar på mellan 2,6 och över 4 procentenheter varav strax under 2 procentenheter lika till alla anställda. Till det kommer lokal lönebildning, som hos våra medlemmar brukar vara ungefär 1 procent per år.

I avtalet mellan finska Teknologiindustrierna och finska Metall fastställdes den centralt bestämda löneökningen för 2010 till 0,36 procentenheter i årstakt. Finsk teknikindustri är strukturellt mycket lik vår. Enligt min uppfattning är det omöjligt för if Metall att motivera varför det är klokt för oss att öka arbetskraftskostnaderna över fem gånger mer än i Finland.

Man kan säkert ha synpunkter på Teknikföretagens ingång i förhandlingarna men fackens krav är som i högkonjunktur och det är farligt. Även ki reagerade och angav att kraven är för höga.

Slutligen behövs mer lokal dispositivitet. Vi och våra motparter är överens om att fungerande fackliga relationer har sin tyngdpunkt mellan företaget och de lokala facken. De centrala parternas roll är att avtala om grundreglerna och att hjälpa till med tvistelösning när de lokala parterna inte lyckats. De lokala parterna ska kunna komma överens om regler som fungerar i verksamheten. En enkel och total dispositivitet är oundviklig om kollektivavtalen framdeles ska kunna vara ett gångbart regleringsinstrument.‹‹‹