"Samtidigt som jag har en mask att göra på en skådis kommer en annan skådis fram och nyper i häcken, tar i midjan på ett sätt som inte är okej. Det kan också hända när man har passningar bakom scen när man inte kan värja sig och måste vara tyst."

Så lyder ett av de anonyma citaten i den granskning av (kvinnliga) scenarbetares arbetsvillkor som Sveriges Radios Eko-redaktion genomfört.

Granskningen visar att var tredje kvinna inom teatervärlden utsatts för sexuella övergrepp, muntligt eller fysiskt. Ovanstående citat är en av de mildare beskrivningarna. Det handlar inte direkt om några blyga, tafatta närmanden till det motsatta könet. Män grabbar tag i bröst, vräker ur sig vulgariteter, kräver sexuella gentjänster för jobbchanser och diskuterar glatt över en drink i baren möjligheten till våldtäkt på arbetskamraterna.

Och arbetsgivarna uttrycker bestörtning och förvåning.

Que?

Hur kan man arbeta i en bransch där sexuella övergrepp är lika vanligt förekommande som fikapauser på andra arbetsplatser utan att se, höra eller ana något?

Regissören Suzanne Osten, gammal kvinnokämpe, som gärna pläderar för alla människors rätt till kärlek och sexualitet på lika villkor, säger sig inte vara särskilt förvånad. Däremot tror hon att problemet inte är värre i skådespelaryrket än i andra yrken.

Que?

Det kan inte vara så att våra kulturarbetare har så dålig koll på omvärlden. På repertoarerna på Stockholms största scener ges den här våren bland annat: Jane Eyre, Scener ur ett äktenskap, Fadren, Anne Franks Dagbok, En dag ska jag berätta om mamma. Teater som kräver att deltagarna (inte bara agerar ut) utan också sätter sig in i (förstår och känner med) känslor, behov (inte bara de primitivaste), smärta, könsrollernas interaktion etc.

Jo, säger både arbetsgivare och fack. Men det handlar om makt. Om stora egon med mycket makt.

Det är därför vi har en diskrimineringslag. För att förhindra att makten missbrukas. Det är därför som arbetsgivare har en uttrycklig skyldighet att utreda misstankar om sexuella trakasserier på en arbetsplats.

Det borde ha gjorts för länge sedan. Och Teaterförbundet borde ha agerat för länge sedan. Det är dags att de båda parterna i teaterbranschen tar sitt ansvar.

Använd er makt! Varna, säg upp, låt snuskhumrarna få känna på sin egen medicin.