Det är gråmulet och tung snö täcker marken utanför SSAB:s huvudkontor vid Norra porten i Borlänge. Huvudkontoret ligger bara ett stenkast ifrån Hällsjögården där Akademikerföreningen, IF Metalls järnbruksklubb, Unionen och Ledarna håller MBL-möte. Det är bråda dagar för facket. Nyligen tvingade lågkonjunkturen facket och arbetsgivarna att komma överens om en arbetstidsförkortning. Och nu ska 200 personer bort, de flesta på kollektivsidan. För att spara pengar åt företaget har fackklubbarna gått med på förkortad arbetstid och lägre lön, åtminstone fram till slutet på maj.

– Vi fick stöd av medlemmarna att teckna ett sådant avtal, säger Sture Bergvall, ordförande för den lokala Järnbruksklubben.

Ola Parten, ordförande för den lokala Unionen-klubben, tror att arbetstidsförkortningen på SSAB kan få effekter på avtalsrörelsen centralt.

– På Metall-sidan finns en paragraf som handlar om möjlighet till varierad arbetstid, vilket det inte gör i Unionens avtal. Jag skulle inte bli förvånad om det dyker upp en sådan i vårt också. Det var väl det som man kallade för konjunkturanpassad arbetstid tidigare.

Facken på SSAB i Borlänge inväntar spänt avtalsrörelsen. Först säger de att de vill ha mer än 2,8 procent, sedan kommer de överens om att kravet som ställts centralt nog är väl avvägt. Ola Parten hoppas att det blir mer konstruktivt arbete i förhandlingsdelegationerna under den här avtalsrörelsen, framför allt på arbetsgivarsidan. När de två senaste avtalen togs fram fick han känslan av att arbetsgivarna bara väntade på att avtalen skulle löpa ut så att de opartiska ordförandena kunde komma in.

– Det ska bli spännande att se hur det blir när de två stora arbetsgivarorganisationerna konkurrerar om att sätta märket, vem som tar ledartröjan.

IF Metalls Sture Bergvall tror att en del förslag som facken vill genomföra kanske måste ligga till sig ytterligare något år framöver innan de presenteras för arbetsgivarsidan.

– Ja, man kanske måste spotta på stenen några gånger innan den blir blöt, säger Unionens Ola Parten.

Sture Bergvall ler hemlighetsfullt. Han vill inte avslöja om det är någonting särskilt han tänker på.

När arbetsgivarnas krav på långa avtal, möjligheter att förlägga arbetstiden efter hur det ser ut i produktionen och att göra avvikelser från de centrala avtalen på företagsnivå kommer på tal skrattas det gott runt bordet.

– Så brukar det låta, konstaterar de.

Sture Bergvall räknar med att arbetsgivarna kommer att kräva nollavtal, så brukar det låta hos Teknikarbetsgivarna. Han skulle bli mer förvånad om arbetsgivarna medgav utrymme för löneökningar.

– Då skulle jag nog tappa fattningen.

Men några sådana besked lär det inte bli. I år heller. SSAB:s förhandlingschef Lennart Engman ser bara bekymrad ut när han tittar ut genom fönstret från sitt arbetsrum. Som läget ser ut har företaget inte råd med någonting. Definitivt inte några löneökningar på 2,8 procent. Redan med nuvarande nivåer sparar företaget in tio procent på lönekostnaden genom arbetstidsförkortningen. Helst vill Lennart Engman frysa lönenivån. Han önskar sig ett långt avtal för att underlätta den långsiktiga planeringen. Konjunkturen bara svänger och svänger och den internationella konkurrensen är knivskarp.

– Flexibiliteten är oerhört viktig. Nu har vi mindre att göra. Då vore det bra om det fanns ett centralt verktyg i något avtal som gjorde att vi kunde reglera det. Som det är nu måste vi själva träffa lokala avtal.

Bröderna Marcus och Jonas Stjärna, som Lag & Avtal träffade för snart två år sedan när de var nyanställda, funderar på om de kan bli av med jobben i samband med varslet. Men de försöker att inte tänka så mycket på det. De har inte fått några klara besked från facket om huruvida de ligger i risk­zonen, trots att de varit med på tre stora medlemsmöten.

– Det är ingen idé att gå och noja innan man vet, säger Marcus Stjärna.

Bröderna arbetar som processoperatörer och gläds åt att de gått upp några löneklasser sedan de började på företaget. Nu ligger de runt 24 000 i grundlön. De trivs fortfarande förträffligt med tillvaron på jobbet. Båda kan tänka sig att stanna många år framåt.

– Det är fruktansvärt roligt fortfarande, säger Marcus Stjärna.

Eventuella löneökningar struntar de i, bara de får behålla jobben.

– Om läget varit annorlunda skulle jag ha sagt något annat, men nu kan jag till och med tänka mig att gå ner i lön. Det gör vi i och för sig redan med den här arbetstidsförkortningen, säger Marcus Stjärna.

Bröderna lyser upp när de ser pappa Thomas Stjärna, 49, komma gående över betonggolvet med pigg mörk blick och guldringar i öronen. Han började på SSAB för 32 år sedan.

– Men, jobbar du för en gångs skull? ropar de.

Thomas Stjärna är ombehandlare och fixar till plåt som blivit ojämn i tillverkningen.

– Jag får ordna det som de här två gör fel, säger han och nickar mot sönerna.

Han tror inte att det centrala lönekravet på 2,8 procent är särskilt realistiskt med tanke på konjunkturen.

– Nu är det nog inget läge att ha lönediskussioner. Det är bara att hoppas att konjunkturen vänder framåt vårkanten.

Thomas Stjärna tycker att det vore synd om de yngre medarbetarna tvingas sluta på grund av sina korta anställningstider.

– Då vore det bättre att låta de äldre gå. Jag skulle erbjuda mig om jag vore i den åldern.

Det var länge sedan bröderna Stjärna fick jobba övertid. Att det inte pågår så mycket produktion märks på de få rullarna med tunnplåt som står staplade där ute. Det är lugnt och tyst och bröderna Stjärna vill inget hellre än att jobba. Mer.

– Det är lite tråkigt nu, säger Jonas Stjärna innan han går tillbaka in till jobbet på formatsträckan.

Marcus Stjärna går av sitt skift, för den här gången.

---

Som prenumerant får du mer! Logga in för att läsa fler artiklar:

Håller ögonen på industrins avtal

De rycker in när förhandlingarna kärvar

Enkät: Här är de tretton industriförhandlarnas viktigaste frågor  

---

Prenumerera på Lag & Avtal