KRÖNIKA. Vad är meningen med livet? Älskar du mig? Till efterrätten börjar vi prata om den där assistenten man kan ha i sin telefon. Vilka frågor klarar hon av att hantera? Än så länge verkar det vara långt kvar innan programmet kan göra ens de enklaste uppgifter som en livs levande assistent klarar av. Att besvara de eviga frågorna är förstås ännu svårare.

Men utvecklingen går framåt. I Sydkorea används redan små robothundar till undervisning i förskolan. Planen är att alla förskolor inom kort ska ha tillgång till robotar. I förlängningen blir det ett sätt att lösa lärarbristen. I Japan utvecklas robotar som ska kunna ta hand om äldre. Också där är det ett sätt att möta den demografiska utmaningen. I Kina kan man serveras nudlar av en robotservitör på ett antal robotrestauranger i vad som mest verkar vara ett smart marknadsföringstrick. Men vad händer när robotarna tar över allt fler arbetsuppgifter?

I SVT:s dramaserie ”Äkta människor” som sändes förra året har människoliknande robotar blivit en del av vardagen. Som avancerade hushållsassistenter och sällskap till åldringar. De mindre avancerade versionerna får bära lådor på lager. Det är just lagerarbetaren Roger som får det svårast med robotarna. Hans arbete tas snabbt över av maskinerna. De med yrken som kräver lång akademisk utbildning får behålla jobbet. Helt plötsligt verkar robotarna utgöra inte bara en möjlighet utan också ett hot. Vad ska de människor arbeta med som tidigare var lärare, servitriser eller jobbade inom åldringsvården?

Robottekniken må vara ny, men frågan är gammal. Ordet sabotage sägs, som bekant, härstamma från de textilarbetare som protesterade mot automatiska vävstolar genom att slänga in sina träskor i dem. Att maskinerna ska göra oss sysslolösa har varit en gammal oro. Ett par hundra år efter industrialismens intåg är de flesta av oss, trots att maskinerna blivit ofattbart mycket mer avancerade än då, fortfarande sysselsatta i någon form av arbete. Få sörjer i dag att tunga, fysiskt krävande arbeten i till exempel gruvan nu utförs av maskiner. Kommer vi om hundra år sörja att tunga lyft i vården inte görs av människor? Knappast. Ändå möts strukturomvandling alltid av motstånd.

Men jobben då? Hittills har vi inte haft svårt att uppfinna nya arbetsuppgifter. För hundrafemtio år sedan fanns inga baristor, biståndshandläggare och busschaufförer. Liksom många av dåtidens yrken i dag endast lever kvar i gatunamnen Karduansmakaregatan, Repslagaregatan och Tunnbindaregatan. Kunskapssamhället ersatte industrisamhället som ersatte bondesamhället. De taniga glasögonormarna med läshuvud som inte dög mycket till när muskelstyrka var viktigt fick sin revansch i it-samhället. Vilket prefix präglar framtidens samhälle? Vilka egenskaper efterfrågas?

En sak kan man nog räkna med. Så länge vi människor värdesätter mänskliga egenskaper så kommer det att finnas en efterfrågan på just mänsklig arbetskraft. Vare sig det är händer, hjärna eller hjärta som krävs för uppgiften.