”De värsta supportrarna var där”

Marcus Nilson har blicken fäst i bordet. Inte en enda gång ser han på publiken. Han låtsas inte om att de finns där. De stora, vältränade killarna som stegade in en efter en under slutet av hans vittnesmål.

Nu har de fyllt alla lediga åskådarplatser i den lilla rättssalen i Gamla stan i Stockholm. Några står längs med väggarna, med muskulösa armar korsade över bröstet. I mitten av den främre raden sitter två något mer uppklädda män. De är lika stora som resten, men omkring 20 år äldre.

Långt ifrån alla bär Djurgårdsmärken, men de finns där. En mössa, en tröja eller en halsduk med den gula, röda och blå DIF-loggan på blårandig botten. Men det här är inga vanliga hockeysupportrar. Ett annat märke avslöjar dem: DFG. Djurgårdens Fina Grabbar. En av Sveriges största huliganfirmor.

DFG har varit inblandat i flera kravaller och förra året avgick Djurgården Fotbolls tränare Magnus Pehrsson efter att han enligt egen uppgift blivit hotad av DFG. En händelse som fick statsminister Fredrik Reinfeldt (som själv är djurgårdare) att uppmana till krafttag mot huliganer. Tre DFG-medlemmar greps, men förundersökningen lades ned då åklagaren inte ansåg att olaga hot förekommit i juridisk mening.

Huliganer i Arbetsdomstolen hör inte till vanligheterna. Men det här är inte heller en vanlig förhandling. Ishockeyspelaren Marcus Nilson har stämt sin gamla klubb Djurgården Hockey för att den bröt hans anställningsavtal när klubben åkte ur Elitserien (numera Svenska Hockeyligan).

– Marcus Nilson har avskedats från en tillfällig anställning utan grund för avsked. Djurgården har också brutit mot lagen om anställningsskydd på flera andra punkter: de har inte avskedat honom skriftligt, de har inte sagt vad han kan göra för att bestrida avskedandet och de har inte underrättat honom en vecka i förväg, sa Lena Isenstam, jurist på Unionen och Marcus Nilsons ombud, under sitt öppningsanförande.

Marcus Nilson vill ha ersättning för den inkomst han har förlorat när han tvingades byta klubb, och började i HV71. Där tjänar han medräknat förmåner 24 000 kronor mindre varje månad än vad han gjorde i Djurgården. Då var hans lön en kvarts miljon i månaden.

Förutom ekonomisk ersättning på närmare 500 000 kronor kräver Unionen också ett allmänt skadestånd på sammanlagt 160 000 kronor för brott mot Las.

Men Djurgården anser att Marcus avtal, liksom alla andra spelares, upphörde att gälla när laget halkade ned en division till Allsvenskan. I rubriken på avtalet står att det gäller Elitserien, påpekar klubbens advokat Robert Hansson.

– Den lön Marcus Nilson hade är på en nivå som är totalt främmande i Allsvenskan. Det var inget fel på Marcus lön, men för oss står det klart att parterna måste ha förstått att den bara gällde Elitserien. Marcus lön skulle annars vara en fjärdedel av hela Djurgårdens spelarbudget, sa Robert Hansson under sitt öppningsanförande.

Att en tvist mellan en elitidrottare och en klubb avgörs i Arbetsdomstolen är väldigt ovanligt. Sådana tvister brukar antingen lösas innan de når rätten, eller prövas i idrotternas särskilda skiljenämnder. Några av de främsta skälen till att man använder skiljenämnder är att processen går snabbare än i offentlig domstol och att domarna inte kan överklagas annat än vid formella fel, som att någon klausul inte fanns med i avtalet.

Dessutom är de beslut som skiljenämnderna fattar inte offentliga, till skillnad från Arbetsdomstolens domar. Och i nämnderna tillåts ingen publik.

När huliganerna tågar in i rättssalen förstår man varför. Tanken var antagligen att de skulle komma till förhöret med Marcus Nilson, men eftersom morgonens öppningsanföranden gick så fort har supportrarna missat större delen av hans vittnesmål.

När en anställd på Arbetsdomstolen hämtat stolar åt dem som står längs väggarna fortsätter förhandlingarna. Men stämningen är tryckt. Huliganerna bildar en mörk, tyst mur som tornar upp sig bakom Marcus Nilsson.

Rättens ordförande Jonas Malmberg verkar inte känna av spänningen i luften. Kanske för att han sitter längst ifrån publiken. I väntan på svar om nästa vittnesförhör också kan tidigareläggas berättar han i stället glatt om målningarna i rättssalens tak, som gjordes på 1600-talet. Huliganerna drar på smilbanden.

När förhören fortsätter framträder en samstämmig bild av vad som har hänt. När Djurgården Hockey åkte ut ur Elitserien efter säsongen 2011/2012 inleddes förhandlingar med flera spelare om nya kontrakt. En av dem var Marcus Nilson.

Någon exakt summa nämndes inte, men man pratade om en halvering av lönerna.

– Vi hade ett antal möten där jag sa, för att skydda mig själv, att jag har visserligen ett avtal men jag är öppen för förslag, säger Marcus Nilson.

Men någon överenskommelse nåddes aldrig, och strax innan barmarksträningen skulle börja i maj 2012 fick Marcus Nilson veta att han inte behövde komma till träningen. När han försökte ta sig in i Djurgårdens lokaler fungerade inte passerkortet.

– I efterhand har jag förstått att det berodde på att det var hockey-VM, och att inga spelare kunde komma in. Men det visste jag inte då.

Han tolkade det som att Djurgården hade avslutat hans anställning. En tid senare fick han också ett brev som förklarade att hans avtal hade upphört att gälla. Enligt klubben bröts avtalet direkt när Djurgården åkte ur Elitserien, något som alla spelare var införstådda med.

– Övriga spelare antingen lämnade eller så förhandlade vi om deras kontrakt, säger Tommy Engström, ekonomiansvarig hos Djurgården.

Huliganerna sitter tysta under förhandlingarna. Men då och då tar någon upp sin telefon och fotograferar Marcus Nilson. Det är inte tillåtet, men varken ord- förande eller ledamöter märker något.

I pausen går de ut ur byggnaden, medan parterna väntar kvar i rättssalen. Marcus Nilson är märkbart påverkad av huliganernas närvaro, och vill inte svara på frågor.

– Jag känner mig lite stressad, jag skulle hellre vilja ta det när det är lite lugnare, säger han.

Hans ombud Lena Isenstam tror att det här kan vara ett av skälen till att elitidrottare så sällan driver fall i Arbetsdomstolen.

– Vi har en hel del hockeytvister som inte når domstolen. Det kan vara så att man vill undvika uppmärksamheten och göra upp i godo.

Men Lena Isenstam påpekar också att långt ifrån alla hockeylag har den här typen av supportrar.

Och även om DFG är på Djurgårdens ”sida” är svaranden tydlig med att ta avstånd från huliganerna. Djurgårdens ordförande Kaarel Lehiste tittar inte på dem, utan pratar med Marcus Nilson i pausen.

När förhandlingarna fortsätter kommer supportrarna tillbaka, men inte alla på en gång. I stället går de in en efter en så att det pågående förhöret avbryts flera gånger.

Under pausen har rättens ordförande Jonas Malmberg hämtat Lennart Jonsson, expeditionsförman på Arbetsdomstolen.

– Enligt Djurgårdens ordförande var det de värsta supportrarna som var där. Jonas ville att jag skulle sitta med och vara förberedd på att ringa polisen om det hände något. För jag är ju så stor, sa han. Men de där killarna var dubbelt så stora som jag.

Arbetsdomstolen har inga vakter, och var inte förberedd på att det skulle kunna komma huliganer till rättegången.

– Vi hade inte förväntat oss den publiktillströmningen. Parterna uppfattade det som att en hotbild skulle kunna uppkomma. Det här var ett sätt att förbereda sig, att hämta Lennart Jonsson, säger Jonas Malmberg.

Domstolen har ansvar för säkerheten i rättssalen, men Jonas Malmberg poängterar att alla är välkomna att titta på så länge de inte stör. Och det gjorde inte huliganerna.

Lennart Jonsson uppfattade inte situationen som hotfull.

– Det är första gången jag har suttit med på en förhandling, men jag tyckte det gick lugnt till, säger Lennart Jonsson.

Han behöver aldrig ringa polisen. Huliganerna håller sig tysta, precis som tidigare. Och efter lunch är de borta. I entrén har de lämnat en liten låda med en lapp på. ”Skänk en slant till uteliggar’n Marcus Nilsson” står det. Det ligger 20 kronor i lådan.

I rättssalen är stämningen märkbart lättare efter att huliganerna gått. Både Marcus Nilson och Kaarel Lehiste ser sig om i salen och undviker inte längre att titta på publiken.

Under slutanförandena upprepar Djurgårdens advokat Robert Hansson att avtalet upphörde att gälla när Djurgården flyttades ned en serie.

– Vi vill framhäva att praxis i de här fallen är att det har funnits ett ömsesidigt intresse för att avtalen upphör. Klubbarna vill kunna ändra avtalen och spelare vill vara fria att kunna gå till andra klubbar.

Men Lena Isenstam påpekar att möjligheten för en arbetsgivare att avsluta ett tillfälligt anställningsavtal är liten. För det krävs att den anställda begått ett kontraktsbrott eller att man skrivit in i avtalet att det ska sluta gälla vid en viss händelse, som att klubben åker ned en serie.

– Men den frågan var inte på tal när man träffade avtalet. Utgångspunkten var tvärtom att avtalet skulle gälla i fyra år. Någon laglig möjlighet för Djurgården att avbryta kontraktet i förväg har inte funnits, avslutar hon.

Efter förhandlingarna känner hon sig segerviss.

– Jag räknar med att vi vinner. Man tror att när det är sport gäller något slags egna regler, men så är det inte riktigt. Därför kan ett sådant här mål vara viktigt, det visar att även om man är idrottsman är man anställd.

Att det skulle komma huliganer på rättegången hade hon inte räknat med. Men hon stördes inte av det.

– Sen om det påverkade Marcus, det får du fråga honom om.

Men Marcus Nilson vill inte prata om rättegången. Det vill inte Kaarel Lehiste eller hans advokat heller.

– Det är en överenskommelse mellan Djurgården och Marcus, att inte säga någonting innan domen har fallit, säger Robert Hansson.

Arbetsdomstolen väntas meddela dom den 12 februari.

Fotnot: En av supportrarna som var på rättegången tackade först ja till en intervju med Lag & Avtal, men har sedan dess inte gått att nå.