”Jobbet är inte allt längre”

Förbundsjuristen Henric Ask lutar sig fram och lägger händerna på hjärtat. Det finns ett samtal som aldrig lämnar honom.

– Det var en man som ringde och tackade mig. Han sa att han nu hade råd att köpa julklappar till sina barn. Det kommer jag aldrig att glömma.

Efter att Henric berättat om vad som driver honom, låter han blicken vandra över pappershögarna som tornar på skrivbordet. Han nickar lite och ler.

– Jo, det har varit lite mycket ett tag nu.

Men det är en slump att det blev så mycket som fyra domar från Arbetsdomstolen i år. Det är svårt att räkna ut i förväg vilka av alla ärenden som hamnar i rätts­salen, de flesta görs ju upp på vägen.

Domarna vanns alla av arbetstagarsidan. Det tycker Henric Ask känns särskilt roligt, förstås. Men han säger att vinst är ett svårt begrepp i sådana här sammanhang. Ibland kan facket flytta fram positionerna även när arbetsgivarsidan vinner. Samtliga mål är viktiga för förbunden och medlemmarna, det är Henric Ask noga med att påpeka. Men måste han välja ett som ligger honom närmast hjärtat från året som gått, blir det ett mål om personalutrymmen.

– Arbetsmiljöfrågor är viktiga och det är inte så ofta som de kommer upp i domstol. Här prövades en kollektivavtalsreglerad arbetsmiljöfråga med framgång för förbundet. Det var kul.

Henric Asks arbetsplats på fackets juridiska byrå, LO-TCO Rättsskydd, ligger ett stenkast från LO-borgen i centrala Stockholm. Kontoret delar han med cirka 40 andra, de flesta jurister. Att höra till den fackliga sidan beskriver han som ett självklart val.

– Det har alltid varit så att jag vill vara på arbets­tagarsidan. Det är nog där jag hör hemma.

Har engagemanget med hans egen bakgrund att göra? Han funderar lite över frågan.

– Inga av mina föräldrar var just fackliga. Men det är klart, de har LO-bakgrund båda två. Mamma var deltidsarbetande lokalvårdare och pappa lastbilschaufför.

Utöver förhandlingar i Arbetsdomstolen har Henric Ask hunnit med flera muntliga förberedelser i både AD och i olika tingsrätter och även hållit kurser i arbetsrätt för flera utbildningsanordnare. Till det kommer arbetet med de runt 25–30 mål som en förbunds­jurist på byrån i snitt håller i gång samtidigt.

– Ibland är det svårt att släppa jobbet. Särskilt inför förhandlingar i omfattande mål, konstaterar han.

En del papper följer med hem och telefonen kan ringa då och då, även under helgerna, medger Henric Ask. Han beskriver sig själv som en person som nästan alltid är tillgänglig för sina klienter och kolleger.

– Det händer att min fru säger ifrån någon gång. Men hon förstår mig samtidigt, hon arbetar också fackligt.

På skrivbordet står ett bröllopsfoto på honom och hustrun Marinette. De träffades för 26 år sedan på IF Metalls kontor där båda jobbade en period på 90-talet, han som gymnasieekonom och hon som sekreterare. Bredvid står ett inramat kollage på fru och dotter med ett hjärta i mitten. Där står det ”Pappas tjejer”.

Sören Öman är ordförande i Arbetsdomstolen och samlar på uppgifter om vad som händer i domstolen på en hemsida. Där kan man få fram en kurva som illustrerar Henric Asks samtliga yrkesår som förbunds­jurist, baserat på antal domar i Arbetsdomstolen, år efter år. Den går upp och ner och visar mellan en och tre domar per år. Årets fyra domar är alltså rekord. Henric Ask följer kurvan med fingret och stannar upp vid 2013:

– Här är det tomt. Jag var sjukskriven då, opererades för tonsillcancer.

Det var ett tufft år med diagnos och behandling. Men den ljusare sidan var en god prognos, klanderfri vård och snabb återhämtning. Erfarenheten har ändå satt sina spår och påverkat känslan för vad som är viktigt i livet.

– Jobbet är inte allt längre, konstaterar Henric Ask.

Han berättar om sina två bröder. En konstnärssjäl som driver en tatueringsstudio i Solna och en som jobbade på ett saneringsföretag. Men 2013 inträffade en gasolycka vid ett arbete på ett pappersbruk. Olyckan var nära att kosta brodern livet och han har inte kunnat arbeta sedan dess, på grund av skadan.

Det verkar som ni har valt rätt olika vägar i livet. Du blev juristen med kostym?

– Nja ... Nej, när vi ses är vi bara oss själva. Jag är bara samma Henric som jag alltid varit. Och vi är nog alla tre rätt lika egentligen.

Intervjun avbryts av knackande på dörren. Kollegan från rummet intill, förbunds­juristen Anne Alfredson, frågar om fika. Här slarvar man helst inte med det kollegiala umgänget och inte heller med stödet till varandra, berättar Henric Ask medan vi går till fikarummet. Varje gång någon vinner ett mål blir det tårta. Men sötsakerna balanseras med innebandy och yoga.

I fikarummet sitter redan en handfull kolleger med kaffekoppar i handen. Leendena blir bredare när de får reda på att ett personporträtt ska skrivas om arbetskamraten Henric Ask.

– Han är den mest omtänksamma kollegan, säger Anne Alfredson och lägger armen om Henric Asks axlar.

Tillsammans var de engagerade i det omfattande Marabou-målet för några år sedan, som de beskriver som ett av de mer speciella och minnesvärda målen genom åren. Det pågick under åren 2004–2011 och handlade om drygt hundra chokladarbetare som varslades vid Maraboufabriken när bolaget införde ny teknik och inte behövde så många anställda. Men flera i personalen hyrdes sedan in igen av samma arbetsgivare genom ett bemanningsföretag. Tvisten slutade i förlikning, men ledde till olika regleringar i den då pågående avtalsrörelsen. Juristerna minns hur de åkte till Maraboufabriken flera gånger för att lära sig hur maskinerna som tillverkade praliner fungerade, eftersom de hade en central roll i målet. De beskriver trillingnötter på det löpande bandet, robotarmar och avancerad teknologi.

Henric Ask uppskattar möjligheten att få lämna kontoret och möta klienter på sina arbetsplatser.

– Man får en helt annan känsla för målen när man står där i miljön och får träffa personerna man före­träder.