Karl Pfeifer: Jag fick mitt drömjobb

2016-05-25 23:00 Elisabet Örnerborg  

PROFILEN. Som ung förbundsjurist på den fackliga sidan var Karl Pfeifer uppe hos Arbetsgivarverket för att tvisteförhandla: – Att vara chefsjurist på Arbetsgivarverket var det finaste jobb jag kunde tänka mig då.

Han tar emot i receptionen i det skinande moderna Skandia­huset på Sveavägen i Stockholm. Ett sammanträdesrum är bokat för mötet med Lag & Avtal. Precis som på advokatbyråerna hålls den egna arbetsplatsen helig. Karl Pfeifer kompenserar bristen på personliga tillhörigheter med att visa bilder på en ”fantastisk” tranplog och på de två barnbarnen med morfar i mitten.

När Karl Pfeifer först fick kontakt med Arbetsgivarverket låg det på Slottsbacken i ett hus med anor och en jättestor trapphall.

– Det tog en evighet att komma upp till andra våningen och träffa den dåvarande chefsjuristen. Det var bokhyllor från golv till tak. Det var högt i tak, fysiskt. Man kände sig jätteliten.

Karl Pfeifer berättar att den pampiga adressen har gett namnet åt ett huvudavtal inom staten, Slottsbacksavtalet, som liknar Saltsjöbadsavtalet i betydelse.

Ett tiotal år senare blev han uppmanad av Arbetsgivarverkets nya generaldirektör att söka jobbet som chefsjurist. Tjänsten tillsattes dock i öppen konkurrens.

– Jag fick mitt drömjobb.

Då, 1998, hade Arbetsgivarverket hunnit flytta till Klarakvarteren och sedan hit till Sveavägen. Karl Pfeifer är uppenbart förtjust över att nu få hålla till i toppmoderna high-tech-lokaler. Här samsas arbetsgivarorganisationen med ett spelbolag, ett it-företag och på bottenplanet en restaurang & matbutik. Inte alls likt det pampiga huset på Slottsbacken han besökte för många år sedan.

– Hela världen förändras, varför ska inte Arbets­givarverket förändras, säger han.

Karl Pfeifer är född i ett flyktingläger. Hans öster­rikiska föräldrar var från de områden som kom att tillhöra Jugoslavien och Ungern i samband med kriget. Därför hamnade de i flyktingläger i det som var kvar av Österrike.

Men de såg ingen riktig framtid i landet.

– Då blev min pappa, som var plåtslagare, rekryterad till Finnboda varv och mamma kom till knäckebröds­fabriken på Kvarnholmen. De första åren var jag kvar hos mormor i flyktinglägret.

Karl Pfeifer kommer in på den aktuella så kallade flyktingkrisen.

– Mina föräldrars nyckel för att komma in i det svenska samhället var arbete och bostad, säger han.

När statliga arbetsgivare ska anställa måste de bedöma de sökande efter förtjänst och skicklighet. Den arbetssökande som inte får jobbet men anser sig ha bättre meriter kan sedan överklaga anställningsbeslutet. Därför är statens möjligheter att anställa nyanlända begränsade.

– Men statliga arbetsgivare ska ta emot praktikanter, där är det inte förtjänst och skicklighet som gäller, säger Karl Pfeifer.

Man hjälps också åt inom staten. Andra myndigheter lånar ut personal till Migrationsverket, som är utsatt för enorma påfrestningar.

Karl Pfeifers pappa blev så småningom facklig ombudsman på det som då hette Bleck & Plåt. Själv arbetade Karl Pfeifer efter juridikstudierna något år på dåvarande Fabriksarbetareförbundet.

– Jag fick som 24-åring åka ut och dämpa vilda strejker och uppmana dem att återgå till arbetet.

Han beskriver hur han läste innantill för dem att ”enligt medbestämmandelagen måste ni återgå till arbetet”.

– Det var riktigt grova karlar och så den där lilla valpen som var jag.

I mitten av 80-talet när han var förbundsjurist i Saco-familjen var det dags igen.

– Då hade jag fått lite mer pondus. Jag minns särskilt arkelogerna. De var oroliga för sina utgrävningar och täckte över sina gropar så att de inte skulle skadas under strejken.

Hur var det att komma från den fackliga sidan till arbetsgivarsidan, först Landstingsförbundet och sedan Arbetsgivarverket?

– Det var inget stort steg. Jag jobbar ju i allmänhetens tjänst. Arbetsrätten i kombination med offentlig rätt är intressantast. Min mamma är stolt över mig och det skulle min pappa också ha varit.

Karl Pfeifer är chef för fyra jurister, två socialförsäkringsexperter och en arbetsmiljöexpert. Han sitter också i ledningsgruppen och har varit ställföreträdande för fyra generaldirektörer. Han verksamhetsplanerar, budgeterar, hanterar kontakter med de andra arbetsgivarorganisationerna SKL och Svenskt Näringsliv. Han träffar myndighetsföreträdare och ger råd och stöd.

– Statlig verksamhet betyder att allt man gör kan granskas, hela tiden. Allt måste vara rätt.

Är det här fortfarande ditt drömjobb?

– Ja, men jag processar inte längre. Jag har i stället blivit en bra pappersvändare. Jag fördelar de inkommande målen och känner mig väldigt uppdaterad på de processer vi har, men jag kan sakna processandet.

Han kommer särskilt ihåg ett mål där en pensionär, en kvinna, hade stämt staten. Hon hade förlorat pengar på att pensionsavtalet inte längre beräknades utifrån ett basbelopp knutet till konsumentprisindex. Målet hade börjat i tingsrätten och fortsatte i Arbetsdomstolen. Karl Pfeifer kan fortfarande se kvinnan framför sig.

– Den lilla människan och jag som representant för staten. Ibland är det roligare att företräda de små än de stora institutionerna. Men det handlar om skattepengar och det är viktigt att avtalet behandlas på ett korrekt sätt.

Att Karl Pfeifer vann det målet åt staten ser han inte som något självändamål. Han fram­håller i stället att det pensionsavtal som Arbetsgivarverket nyligen har träffat med sina tre motparter är ett robust avtal. Arbetstagarna kan byta arbetsgivare utan inlåsningseffekter och det är förutsägbart, anser han.

– För arbetsgivarna är det viktigt att veta vad det kostar. Jag var inblandad i vad som hände om en av parterna inte skrev på. Först skrev Seko och Saco-S på sedan var det lite friktion och så skrev OFR på.

När Karl Pfeifer själv går i pension vill han fortsätta undervisa på universitetets juristprogram.

– Där sitter ju många blivande advokater och professorer i bänkarna, säger han.

I allmänhetens tjänst

Namn: Karl Pfeifer.

Ålder: 60 år.

Familj: Fru, två vuxna barn och dotterns tvillingar Viktor och Ludvig, två och ett halvt år, ”som tar mycket av min fritid”.

Bor: I villa i Vendelsö i veckorna och i Vagnhärad i helgerna, ett ställe vid sjön Sillen känd från Sven Delblancs böcker om ­Hedeby.

Karriär: Jur kand 1980 vid Stockholms universitet, satt ting i Norrtälje tingsrätt. Blev intresserad av arbetsrätten och kom till dåvarande Fabriksarbetareförbundet med den legendariske Henning Carlsson och gjorde arbetsrättsliga utredningar i två år. Förbundsjurist inom Saco-familjen åren 1983–1987. Därefter över till den offentliga arbetsgivarsidan, tio år hos Landstingsförbundet och från 1998 chefsjurist hos Arbetsgivarverket.

Fantastiska tranplogar

Intressen: ”Tittar på fåglar sedan tio år. På min tomt i Vagnhärad har jag sett havsörn, storlom och i år fantastiska tranplogar.”

Vandrar, har gått Inka­leden, kör hoj. ”Jag fick en 40-årskris och skaffade motor­cykel.”

Bakgrund: Karl Pfeifers föräldrar lämnade flyktinglägret i Österrike för att arbeta i Sverige. Mamman på knäckebrödsfabrik, pappan som plåtslagare.

Elisabet Örnerborg

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Fråga experterna

Arbetsrätt