Arbetsrätt
”Vi är en viktig vakthund”
PROFILEN. När Las ändrades så att anställda fick rätt att vara kvar till 67 års ålder var svenska ILO kritiskt till hur det gick till. – Regeringen orkade inte vänta på att parterna skulle komma överens, säger Stefan Hult, som fram till årsskiftet är svenska ILO-kommitténs ordförande.
Annons
På andra håll i världen förstår man bättre vikten av en organisation som ILO, säger Stefan Hult när vi ses på hans ganska anonyma kontor i arbetsmarknadsdepartementet i Stockholm. ILO, FN:s arbetsmarknadsorgan, verkar för sociala och ekonomiska rättigheter i 186 medlemsstater, men den svenska kommittén är relativt okänd och någon ambition att göra sig känd för allmänheten verkar inte finnas.
– Vi hyr ju inte Cirkus eller Globen och bjuder in på det viset.
Men sysslolös är inte den svenska ILO-kommittén.
– I vårt land är det i bästa fall inte så dramatiskt, men vi är en viktig vakthund även här.
Som ett exempel på när ILO-kommittén kritiserat lagstiftaren nämner Stefan Hult när reglerna för pensionsålder ändrades i Lagen om anställningsskydd, Las, år 2001. Han påpekar att ILO:s principer om kollektivavtalets status frångicks och kommittén uppmärksammade vad man ansåg var ett brott mot internationella förpliktelser.
– Stater får inte ändra i kollektivavtal. I det här fallet var man tvungen att förhålla sig till kollektivavtalsbestämmelser som innehöll avgångsskyldigheter vid 65. Staten försökte förmå parterna att anpassa kollektivavtalen, men alla kollektivavtal ändrades inte, alltså stod flera avtal i strid med gällande lagstiftning.
En övergångsregel infördes och de kollektivavtalsbestämmelser som inte godkände att anställda stannade till 67 år ogiltigförklarades efter en viss tidsperiod.
Mamma var bokhandlare och pappa journalist, själv kunde Stefan Hult ha blivit lite vad som helst och var ett tag inne på att läsa till bibliotekarie. Det stora bokintresset finns kvar och han tar upp en bok ur väskan, Presidentens hatt av Antoine Laurent, en berättelse om en man som av en slump kommer över presidentens huvudbonad.
– Det är en jäkla rolig historia, han känner att när han har på sig hatten kan han äntligen göra sig gällande på sitt lilla byråkratarbete.
En sådan magisk hatt har Stefan Hult klarat sig utan. Efter bara ett par terminer på juristutbildningen blev han anställd som amanuens åt arbetsrättslegendarerna Folke Schmidt och Tore Sigeman. Men någon akademisk bana blev det inte.
– Jag hade inte tålamodet, och möjligen inte heller briljansen.
Efter åtta år på juristprogrammet började Stefan Hult i stället sin karriär i domstol, bland annat på Arbetsdomstolen. Då hade han även hunnit med praktik på arbetsmarknadsdepartementets rättssekretariat där han skrev remissammanställningen på paragraf 32-utredningen som sedan blev MBL.
ILO:s trepartssystem påminner om den svenska modellen, det är en av anledningarna till att Stefan Hult från början intresserade sig för organisationens arbete. En annan är hans intresse för värnandet av rättigheter på arbetsmarknaden.
– Arbetsgivares och arbetstagares villkor är väl så viktiga mänskliga rättigheter.
I en artikel i Lag & Avtal från 1991 beskrev en av de dåvarande sekreterarna för den svenska ILO-kommittén ILO som ett Amnesty International för arbetsrätten.
– Ja, varför inte? ILO griper in i länder där fackliga ledare förföljs och mördas. Vi har haft ett framgångsrikt arbete mot barnarbete och försöker upprätthålla partsrelationer och kollektivavtalsmodeller även i diktaturer där det är förenat med livsfara att syssla med arbetsmarknadsfrågor. Många dör på jobbet på grund av arbetsskador, sådant sker ju i Sverige också men på andra håll i världen ser det värre ut. När IMF, Världsbanken och FN går i gång med sin verksamhet – då är det ILO som måste slå vakt om den sociala rättvisan.
En av ILO-kommitténs uppgifter är att granska utredningar på det arbetsrättsliga området och Stefan Hult tycker att kommitténs synpunkter beaktas. Men utredarna borde bli bättre på att själva göra en analys av hur lagförslagen förhåller sig till internationella förpliktelser, dit de ratificerade ILO-konventionerna räknas, tillägger han.
På frågan om ILO-systemet, som saknar ett utpräglat sanktionssystem, är effektivt svarar Stefan Hult nyanserat.
– Visst kan man överväga hur man skulle kunna skärpa sanktionerna men jag tror man har kommit så långt det är möjligt. Inte ens de mest blodiga diktaturerna brukar kunna vägra ILO:s observatörer inträde och det betyder mycket att vi kan vara på plats, så att världen får se vad som sker.
Med ett skarpare sanktionssystem befarar han att stater skulle välja att lämna organisationen.
– Det är lite som i FN i stort, den svagaste länken styr i någon mening.
En viss form av sanktionssystem finns ändå.
– Det är inte roligt att stå i Genève, i värsta fall som minister, och bli utsatt för alla möjliga synpunkter. Ett skamstraff kanske man kan kalla det.
ILO:s expertkommitté har kritiserat Sverige för de lagändringar som infördes efter EU-domstolens Laval-dom. Stefan Hult ser fram emot att under hösten granska en utredning i domens kölvatten.
– Det är hur spännande som helst. Den här regeringen tittar på möjligheterna att vidga området för fackliga organisationer att vidta stridsåtgärder, och hur man kan minska skillnaden vad gäller utstationerades möjligheter att ta strid för villkor och annat jämfört med dem som har vanliga svenska jobb.
