Åsikter

Nätgullandet är lika anonymt som näthatet

Ann Charlott Altstadt, frilansskribent och författare till bland annat "Liten ordbok för underklassen". Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Vad vi säger och tänker beskriver inte bara oss själva, utan också vår samtid. Så när jag stöter på vissa ord undrar jag hur mycket av näringslivstänkandet, som omskapat samhället, som också har sipprat in i våra hjärnor.

Publicerad

Marknaden lade under sig en massa livsutrymme och plötsligt har vi inte kompisar längre, utan nätverk. New Public Management slog igenom och med ens blev kvalitetstid med våra barn viktigt. Snart ska vi väl kvalitetssäkra och certifiera både relationer och hushållsarbete och sedan dokumentera (=skryta om) det på sociala medier.

Kort sagt, vi ska ligga i framkant för att promota och pitcha oss själva och som entreprenörer förändringsarbeta utifrån målbilder för att förstärka vårt varumärke och generera positiva spin-off-effekter. Och det ligger många fler ord i pipen, som det heter på företagssvenska, Jag fruktar att motsatsparet lojal och illojal, med dess speciella maktinnehåll, snart ska rinna ut från arbetsplatserna och förvrida vårt vardagsliv.

Vi gillar lojalitet med ideal och vänner så länge de är schyssta och rättvisa. Den mörka sidan av ordet förknippas däremot med sekter, osunt grupptryck och organiserad brottslighet. Men på arbetsplatsen snurrar den moraliska kompassen rejält. När exempelvis poliser, lärare, sjukvårdspersonal, busschaufförer med flera påtalar missförhållanden kallas de illojala av arbetsgivaren. Trots att de tvärtom varit lojala med både ideal och kolleger samt det samhälle som behöver deras tjänster. De riskerar att mista jobbet eller får utstå mobbning för det som på alla andra platser kallas yttrande- eller tryckfrihet.

Men företag vill inte bara ha okritiska medarbetare, de vill att vi andra ska vara lojala också. I utbyte mot lojalitet med företagens varumärken får vi ibland billigare pris, men också identitet och status. Denna relationshärva har sin motsvarighet i den privat-offentliga värld som kallas sociala medier. Där härskar du enväldigt över en plats där du visar din identitet, ditt varumärke. Men inte bara kändisar vill ha lojalitet tillbaka, också vanliga människor får sådana försäkringar som en del av uppförandekoden.

Näthatet har ventilerats, men inte dess motsats: nät-love eller nätgullande. Fans, följare och vänner betygar sin lojalitet på det mest insmickrande vis. Kloka, finaste, bästa, vackra – de stödjande utropen har blivit en del av en superlativistisk kultur, lika omöjlig öga mot öga som hatet. Men lojalitetsbehovet har också kommit att förskjuta innebörden av just hat eller haters till att omfatta mycket mer. Även kritik, invändningar eller att ha motsatt åsikt har blivit indraget i den stora vida näthatsdefinitionen. Och både kändisar och mindre kända av-vännar, blockar och rensar kommentarer för att odla fram en lojal (företags)kultur.

Ett företag är en planekonomisk diktatur och när fler institutioner börjar drivas som eller likt ett företag blir diktaturerna allt fler och får alltmer inflytande över våra tankar. Och om vi vill slå vakt om identitet och image i vårt privata umgänge, så hamnar vi väl snart i läget att något så vardagligt naturligt som avvikande åsikter upplevs som negativ publicitet kring vårt varumärke.

Ann Charlott Altstadt

Frilansskribent och författare

Ann Charlott har bland annat skrivit Liten ordbok för underklassen och Strejken på Toys’R’ US: en sommar som skakade Sverige.