Arbetarklass dånar av extremism

Vi såg dem nästan uteslutande på fest eller i familj trots att den stora rädslan måste ha inträffat fem dagar i veckan på deras respektive arbetsplatser. Det kanske fanns dramaturgiska avvägningar bakom den snäva skildringen men det säger något större om Sverige. Vi lever i ett samhälle där ingen tycks jobba eller rättare sagt där ingen tycks vara arbetare, inte heller homosexuella trots att de enligt undersökningar tjänar i genomsnitt 15 procent mindre än heterosexuella och då är medianinkomsten i Sverige bara cirka 225 000 om året och bara något mer i Stockholm.

Sven Ross, doktor i medie- och kommunikationsvetenskap, undersökte i studien Samhällsklasser i tv-fiktion vilka som befolkade tv-rutan under en vecka på 80-talet. Ross visade att i jämförelse med vilka som verkligen bor i Sverige var klassrepresentationen väldigt skev, medelklassen dominerade och elitpersoner var kraftigt överrepresenterade. Och trots att arbetarklassen sedan dess gjort så kallad bra tv som lyteskomiska objekt i dokusåpor och reality- serier tror jag den ökade skev- heten hjälpt till att tippa omkull hela vårt klasstänkande. Jag som har minnen från 70–80-talen vet att på den tiden förekom människor som offentligt faktiskt beskrev sig som arbetare. Ett ord som i dag låter lika antikt obegripligt som bolsjevik eller borgare.

Jag tänker att vi nu lever i en medelklassens diktatur. En liberal demokrati som totalt genomsyras av förmodade medelklassideal. I reklam, annonser och featurereportage möter vi bilder på vackra människor omgivna av estetiska prylar, som redan har konsumerat sin dröm. När exempelvis jobbområdet berörs i pappersmedier, oftast i form av tips och råd om karriärmoves och löneförhandling, är det en självklarhet att alla människor har skrivbordsjobb. Att vi alla har blivit medelklass följer förstås en kommersiell logik utan att behöva förklaras med konspiration. Enligt SCB är exempelvis skillnaden i medellön 44 procent mellan arbetare och tjänstemän, det innebär att medelklassen är en mer köpstark grupp med en livsstil där man ska köpa nya prylar/tjänster varje säsong för att vara en anständig människa.

Men det har gått så långt att arbetarklass blivit en så politiskt laddad term att när du säger det högt dånar det av extremism. Medan det neutrala ordet medelklass låter härligt tryggt som beskrivande omdöme. Och när namnet inte nämns och vanliga människor blivit än mer osynliga har ordet inte bara blivit subversivt utan samtidigt paradoxalt nog också tappat betydelse och förminskats. Om du säger arbetarklass i dag kan det låta som storrökande, arbetsskygga element med dålig smak som aldrig har råd med semester eftersom de förköpt sig på elektronikprylar och måste få hjälp av Lyxfällan. Alla vi andra är som tur är medelklass. Då känns det kanske tryggare att göra Torka inga tårar fri från arbetsplatser, eftersom det skulle ha fyllt serien med en diffus störande känsla av politik.