Dags för en ny arbetsskadeförsäkring

För att arbetsgivarna ska få starka incitament att förbättra arbetsmiljön räcker inte en avgiftsdifferentiering mellan branscherna. Det krävs också en differentiering efter de risker som finns på det konkreta arbetsställena.
Antalet arbetsskador minskar inte längre i Sverige och dödsfallen i arbetslivet tenderar att öka. eu har satt som mål att antalet arbetsskador ska minska med 25 procent mellan 2007 och 2012. Kan Sverige bidra till att detta mål uppnås eller måste vi lita på att nedgången blir större än 25 procent i andra länder så att EUs mål nås?
Arbetsskadorna medför stora kostnader. eus beräkningar pekar på att kostnaderna varierar mellan 2,6 och 3,8 procent av bnp i eu15-länderna, vilket för Sveriges del innebär cirka 100 miljarder kronor. Alla sådana kostnadsberäkningar är osäkra, men vi vet att kostnaderna är mycket stora. Till detta ska läggas kostnader för mänskligt lidande.
Vem bär kostnaderna? Kostnaderna för produktionsbortfallet fördelas på den direkt berörde, arbetsgivaren och olika gemensamma kassor. Kompensationsgraden är högre än vid andra typer av inkomstbortfall men den skadade drabbas i regel av en inkomstförlust. En annan del bärs av arbetsgivaren och en tredje och större del av gemensamma kassor, främst social- och avtalsförsäkringar. Kostnaderna för medicinsk rehabilitering ligger framför allt på landstingen, kostnaderna för arbetsrehabilitering dels på arbetsgivaren, dels på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och därmed på alla genom att de är skattefinansierade.
Ett sätt att minska antalet arbetsskador och kostnaderna för dem är att genom regler, lagar och inspektioner se till att de efterföljs. Här har resurserna minskat genom lägre anslag till Arbetsmiljöverket.
Ett annat sätt att påverka antalet arbetsskador är att utforma kompensationssystemet så att incitamenten att undvika arbetsskador blir större. Vi har i Dags för en ny arbetsskadeförsäkring behandlat bland annat dessa båda frågor. Här ska vi ta upp hur arbetsskadeförsäkringen skulle kunna bli mycket bättre.
Arbetsskadeförsäkringen täcker bara en liten del av kostnaderna. Förutom arbetsskadeförsäkringen är det även andra socialförsäkringar som står för det mesta av kostnaderna: avtalsförsäkringarna (inte bara dem som kompletterar arbetsskadeförsäkringen), medicinsk behandling och rehabilitering och arbetsrehabilitering. Den splittrade finansieringen leder till allvarliga problem. Vad som ska ingå i arbetsskadeförsäkringen är en grundläggande fråga. Ska arbetsskadeförsäkringen vara den primära försäkringen som står för alla kostnaderna vid arbetsskador eller en sekundär försäkring som kompletterar ersättning från andra försäkringar och andra typer av finansiering?
Vi föreslår att Arbetsskadeförsäkringen blir en primär försäkring.
Ett första steg är att samordna arbetsskadeförsäkringen inom socialförsäkringssystemet med de avtalsbestämda systemen för ersättning vid arbetsskador.
Ett andra steg är att få med de ersättningar för arbetsskador som utbetalas från andra socialförsäkringar och avtalsbestämda ersättningar.
Ett tredje steg är att ta med kostnaderna för medicinsk behandling och rehabilitering. Försäkringen kommer i en sådan utvidgad försäkring att ersätta landstingen eller and­ra inom sjukvården för deras kostnader för de arbetsskadade.
Ett fjärde steg är att också inkludera arbetsrehabiliteringen i en utvidgad försäkring.
För att en försäkring ska vara en försäkring, måste inkomster och kostnader för den svara mot varandra. Den kompensation som ligger inom socialförsäkringen är inte försäkringsmässig.
Avgifterna bestäms inte av utvecklingen av de faktiska kostnaderna. Det är viktigt att arbetsskadeförsäkringen blir en försäkring i detta avseende oavsett om den utvidgas eller inte. Försäkringen bör inte vara en del av den allmänna statliga budgeten.
Att föra fler av de olika kostnaderna till ett ersättningssystem ökar överblickbarheten och leder till samordningsvinster och förbättrad handläggning. Det gör det lätt­are att öka incitamenten för arbetsgivarna att undvika arbetsskador. Ett första steg är att differentiera premierna efter riskerna för arbetsskador och förväntade kostnader i olika branscher. "Farliga" branscher får betala mer och kommer att minska i omfattning jämfört med branscher med låga risker. Branschorganisationer får incitament att vidta åtgärder för att förbättra arbetsmiljön så att avgifterna till försäkringen sjunker för branschen. För att arbetsgivarna ska få starka incitament att förbättra arbetsmiljön räcker inte en avgiftsdifferentiering mellan branscherna. Det krävs också en differentiering efter de risker som finns på de konkreta arbetsställena. Det ökar incitamenten för arbetsställena att arbeta för att minska arbetsskadorna.
Ska försäkringen som nu vara en kombination av stat och arbets­marknadens parter eller ska staten ensamt, arbetsmarknadens parter ensamt eller privata försäkringsbolag svara för försäkringen?
Avgörande är vilka krav vi ställer på försäkringen.
Ett första krav är att alla förvärvsarbetande ska vara täckta av en försäkring vid arbetsskada. Det betyder antingen en statlig försäkring eller att arbetsgivarna måste teckna försäkring för sina anställda och egenföretagarna för sig själva.
Vid en lösning med arbetsmarknadens parter som försäkringsgivare måste arbetsgivare som inte har kollektivavtal och egenföretagare teckna avtal med denna försäkringsgivare eller med något annat alternativt försäkringsbolag. Det måste finnas ett skydd för anställda hos arbetsgivare som underlåter att teckna en försäkring.
Ett andra krav är att bedömningen av arbetsskador ska vara enhetlig. Det som räknas som en arbetsskada för en person ska också räknas som en arbetsskada för en annan person. Det kan lösas på olika sätt, som i samtliga fall bygger på att det måste finnas enhetliga regler som försäkringsgivarna ska följa.
Ett tredje krav är att försäkringen ska ge
arbetsgivarna starka incitament till att undvika arbetsskador. Premierna som arbetsgivaren ska betala bör därför variera med risken för arbetsskador. Ett sätt att åstadkomma detta är att det statliga försäkringsbolaget eller det bolag som arbetsmarknadsparterna driver, åläggs att riskdifferentiera. En annan lösning är att låta privata bolag konkurrera om kunderna.
Det försäkringsbolag som inte riskdifferentierar premierna förlorar som kunder de arbetsgivare som har låga risker till försäkringsbolag som differentierar premierna så att de motsvarar riskerna. Konkurrens­en driver fram en differentiering av premierna.
Vi tar inte ställning till en lösning framför andra. Denna fråga bör bli föremål för en noggrann offentlig u­t­redning. I en sådan utredning bör erfarenheterna för länder med olika typer av system jämföras.