Det är hög tid att se över konfliktreglerna

Låt mig därför göra samma sak: De generösa svenska konfliktreglerna är i grunden rimliga och strejkrätten är viktig. Konfliktvapnet är ofta ett bra instrument för att få till goda kollektivavtal. Med det sagt är det hög tid för en seriös diskussion i ämnet.

Att ens lyfta frågan om huruvida konfliktreglerna i vissa fall kan vara destruktiva för samhället är minerad mark. Som ett brev på posten kommer anklagelser om inskränkningar i medborgerliga rättigheter, gärna flankerat av pamfletter med knutna nävar och karikatyrer av arbetsgivare med tvinnade mustascher och monokel dinglandes ner från ögonen.

Men det handlar inte om inskränkningar utan om balans. Den svenska modellen bygger på att parterna tar ansvar, vilket i flera avseenden fungerar väl. Även de flexibla svenska konfliktreglerna är i grunden rimliga, men inte sällan missbrukas de. När det saknas gällande avtal eller där de löpt ut är konflikträtten i stort sett obegränsad. Samtidigt är skyddet mot samhällsfarliga konflikter ofta svagt. Därmed rubbas jämvikten.

Läs också:

Det ojämna styrkeförhållandet resulterar i en hög kostnadsutveckling och riskerar leda till att svenska företag tappar i konkurrenskraft. Då är vi alla förlorare. Främst tenderar fackförbund som primärt är baserade på en hemmamarknad att ta till konfliktvapnet, medan exportberoende sektorer inser konsekvenserna av aktioner som saknar proportion.

För just balans, proportion och rimlighet bör styra. I Sverige kan lokförare tas ut i strejk för en konflikt i målarbranschen, konflikter har ut­ökats under pågående medling och häromåret beställde ett förbund strejktårta innan strejken ens hade brutit ut. Hotet om konflikt är tänkt som en sista utväg, men så är inte alltid fallet. Även om antalet strejker är relativt få kan varsel och strejkhot få omfattande konsekvenser. Det är kostsamt, riskerar att påverka handel, som i Göte­borgs hamn, och i värsta fall kosta jobb.

De svenska konfliktreglerna är i huvudsak parternas ansvar. Under senare år har flera partier lagt förslag för att bemöta problematiken, dock utan att få genomslag. I grunden är det bra om lagstiftarna inte involveras i frågor som parterna bör kunna lösa sinsemellan, men om detta misslyckas har politiken ett ansvar att se till att maktbalansen är rimlig.

Nog klagat. Vad behövs? För inspiration räcker det att blicka mot våra grannländer. Danmark har en proportionalitetsprincip, alltså att en stridsåtgärd är rimlig i förhållande till det som efter­strävas och den skada som konflikten or­sakar. En särskild nämnd bedömer om proportionaliteten överensstämmer med lagen. Tyskarna har en princip som innebär att man måste förhandla i botten innan man går ut i konflikt. Att blicka mot våra södra grannar vore därför ingen dum idé.

Under den gångna avtalsrörelsen blev de allra flesta avtalen treåriga. Därmed lär diskussionen om konfliktreglernas utformning gå i ide de närmaste åren. Å andra sidan innebär avtalslängden att det är gott om tid att arbeta med frågan. För problematiken kommer att återkomma, frågan är inte om utan när.