Konsten att tala, lyssna och förstå

Jag drömde om att bli advokat, domare eller allra helst offentlig försvarare åt människor som inte själva hade råd med en advokat, som hon, den snygga mörka i Spanarna på Hill Street.

Jag blev djupt imponerad av de erfarna lagmännen och de unga ambitiösa juristerna som satt ting. De pekade på den tunga blå lagboken och sa, halvt på skämt och halvt på allvar, att de ägnat åratal åt att försöka lära sig den men ändå var tvungna att slå i boken dagligen.

När jag kom till rättssalen slog det mig att det var så olikt allt jag sett på tv. Domaren använde vardagligt språk och pratade vänligt med både tjuvar, mördare och vacklande vittnen.

De flesta målen handlade om småstölder eller vem som misshandlat vem i ett slagsmål på fyllan. Där fanns ingen storslagen retorik, inga smarta försvarstal och väldigt få utbrott från något håll.

Ändå såg jag det fascinerande och skrämmande spel som äger rum i det tysta i rättssalen. Små känsloyttringar, uppgivna suckar, ett vittne som kastar en skrämd blick på en förövare och anhöriga som sitter som på nålar och inte alltid lyckas hålla tårarna borta.

Jag blev aldrig advokat, jag valde journalistiken i stället, men jag har aldrig släppt min fascination för juridiken och numera har jag faktiskt ett eget exemplar av lag­boken framför mig på skrivbordet.

I det här numret av Lag & Avtal undersöker vi mötet och samtalet i domstolen. Enligt experter vi talat med är rätt bemötande i domstolen inte bara viktigt i allmänhet, det är ytterst en fråga om rättssäkerhet.