Kortsiktiga satsningar riskerar rinna ut i sanden

2019-02-21 00:00 Georg Frick  
Georg Frick. Foto: Nina Hedlund

KRÖNIKA. Några dagar in på det nya året rapporterade SVT att regeringens Metoo-satsning resulterat i ett miljonfiasko. Effekterna av satsningarna har uteblivit och många av myndigheterna har helt enkelt inte klarat av att använda pengarna som regeringen avsatt.

Att myndigheter inte gör av med sina anslag är i sig inget problem. Men om våra myndigheter inte klarar av att genomföra angelägna insatser måste det betraktas som ett misslyckande. De myndig­heter som i första hand berör frågor kring diskriminering och kränkande särbehandling i arbetslivet är Arbetsmiljöverket och Diskrimineringsombudsmannen.

Men är det verkligen ekonomiska satsningar vi behöver? Risken är uppenbar att det enbart blir just enskilda satsningar och att den eventuella effekten riskerar att gå förlorad när satsningen är över och att det hela, på lång sikt leder till… ingenting alls.

Borde vi inte i stället fundera på ett antal bestående förändringar för att stärka de drabbades rättigheter och göra regelverket både mer logiskt och användarvänligt? För att göra det behövs inga stora ekonomiska satsningar.

En person som utsätts för sexuella trakasserier på sin arbetsplats kan få diskrimineringsersättning för den kränkning det har inneburit. Tittar man på hur det sett ut hittills i ett antal domar från Arbetsdomstolen (exempelvis AD 2016:56 och AD 2017:45) förefaller det som att taket för ersättningen är drygt 50 000 kronor. Om vi menar allvar med att det ska vara en ersättning för denna kränkning borde diskrimineringsersättningen höjas betydligt över dagens nivåer.

Sexuella trakasserier och kränkande särbehandling kan också många gånger tangera varandra. Det är inte osannolikt att den drabbade kan uppleva sig vara utsatt för både sexuella trakasserier och kränkande särbehandling.

Men i dag regleras sexuella trakasserier i diskrimineringslagen och kränkande särbehandling i arbetsmiljölagstiftningen (via AFS 2015:4). Och den arbetstagare som drabbas av kränkande särbehandling kan enligt nuvarande lagstiftning inte erhålla någon ersättning för en sådan kränkning, då detta regelverk saknar motsvarande regler som finns i diskrimineringslagen.

För att undvika dubbelreglering i två olika lagstiftningar och samtidigt undvika att den drabbade riskerar att hamna mellan stolarna vore det naturligt att flytta reglerna om diskriminering i arbets­livet från diskrimineringslagen till arbetsmiljölagen samt att ge Arbetsmiljöverket i uppdrag att arbeta med diskrimineringsfrågorna i arbetslivet. Redan i dag finns det stora likheter mellan systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) och aktiva åtgärder i diskrimineringslagen.

Jag ser fram emot en utveckling där vi kan hantera både kränkningen och de sexuella trakasserierna i samma process, och inte som i dag i två olika processer. Det skulle både stärka individens rätt och samtidigt göra regelverket mer logiskt och därmed mer användarvänligt.

För vi går väl mot ljusare tider…

Georg Frick

Personalvetare, arbetsrättsexpert och författare

Georg arbetar som konsult och har skrivit ett flertal böcker om lön, arbetsrätt och arbetsmiljö.

 

Georg Frick

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Fråga experterna