Åsikter

När jag (nästan) upplevde en strejk

Christina Öst, chefredaktör och ansvarig utgivare. Foto: Jörgen Appelgren

LEDARE. Första dagen på ett nytt jobb är att som kastas in i en cementblandare och spottas ut först när arbetsdagen är slut. De följande veckorna ruskas man sedan om igen och igen tills man hittar någon sorts ordning i oordningen.

Publicerad

Den märkligaste starten jag haft var när min första arbets­uppgift blev att bygga en krisredaktion. Svenska Journalistförbundet hade nämligen varslat om strejk på hela redaktionen. Strejk och lockouter är tradition i förhandlingsspelet och den här gången var det Bohusläningens journalister som berördes. Undantaget oss i ledande ställning, alltså. Som nytillträdd chefredaktör på morgontidningen ledde jag arbetet samtidigt som vi i ledningsgruppen skulle lära känna varandra.

Vi inventerade gruppens kompetenser, gick igenom hur vi skulle producera en tidning utan reportrar och fotografer. Vi för­delade arbetet sinsemellan och lutade oss tungt på nattcheferna som kunde layouta det material som vi skulle färdigställa tillsammans.

Nej, det går inte att göra en bra tidning om en redaktion på 50 personer strejkar. Det vi planerade var en nödtidning.

Läs också:

Vi kunde absolut garantera att tidningen skulle fortsätta komma ut när strejken blev verklighet. Men det skulle inte bli några bilder i tidningen och texterna skulle behöva levereras av TT, Tidningarnas Telegrambyrå.

När varslet väl skulle träda i kraft hände det som ofta händer. Det blev ingen strejk. Parterna kom överens om ett nytt avtal och nödtidningen nådde aldrig pre­numeranterna. Lika så bra det, den hade saknat det mesta av vad en lokaltidning ska erbjuda sina läsare.

Skramlet med strejkvapnet har varit både effektivt och ifrågasatt. I dag höjs röster för att begränsa strejkrätten.

Men en gång i tiden var jag i alla fall väldigt nära att vara direkt berörd av en strejk.