Åsikter

Nej, tiggeri bör inte betraktas som ett yrke

Ann Charlott Altstadt, frilansskribent och författare till bland annat "Liten ordbok för underklassen". Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Tiggeri är ett yrke! Det hävdade den romske aktivisten Ciprian Necula i Sydsvenska Dagbladet förra året, innan han blev vice minister för EU:s strukturfonder. Necula förklarade att romer har en annan syn på arbete, tiggeri och skam än vad de flesta i Sverige har.

Publicerad

Han vill därför att vi ska betrakta tiggarna som en del av de cirka tre miljoner rumäner som flyttar för att få jobb. Hans kusin, som är utbildad smed, tjänar exempelvis sedan femton år mer på att spela dragspel i Spanien. Att tigga är ett sätt att tjäna snabba pengar, som Necula uttrycker det.

Men oavsett vad du anser om saken så innebär situationen i Sverige att tiggeri faktiskt blir ett yrke och de romska tiggarna gästarbetare med gator och torg som arbetsplats.

Enligt EU har cirka 30 procent av romerna ett betalt arbete att jämföra med Sveriges 50 000 romer, av vilka 8o procent saknar egen försörjning. Men minimilönen i Rumänien är cirka 1 300 kronor, socialbidraget på några hundra och medel­lönen cirka 3 500. Kan du skaffa större inkomst genom att tigga i Sverige så är väl det förståeligt? En tiggare är ju som alla andra, en person som vill agera rationellt för att försöka skapa ett så bra liv som möjligt. Men vad blir konsekvensen?

Ciprian Necula anser att tiggaryrket är ett rollspel, där tiggaren målar upp en bild att sälja, exempelvis genom att ha på sig illaluktande kläder eller låtsas vara funktionshindrad. Men även om de flesta inser att bluff ingår i jobbet vill många ändå dela med sig till dem som har så mycket mindre. Och hur kan det vara fel? Som givare agerar du som en välgörenhetsorganisation, men utan mellanhänder, och pengarna hamnar direkt där du vill. Samhället och privatpersoner ställer också upp direkt eller indirekt via ideella organisationer med mat, husrum, hygien, sjuk- och tandvård och uppröjning. Det sänker tiggarnas levnadsomkostnader så att de kan ta mer pengar med sig hem.

De tiggare som har tjänat tillräckligt bra återvänder såklart, vilket lockar än fler. Så när människor agerar solidariskt och ger tiggare hjälp för att de ska slippa tigga permanentas paradoxalt nog tiggeriet, då solidariteten gör den sortens försörjning lönsam. De goda handlingarna skapar jobb som vi egentligen inte vill ska existera.

Jag förväntar mig inte att EU ska pressa Rumänien att använda miljarderna i strukturfonderna. Sverige borde i stället helt fräckt använda en del av vår höga EU-avgift och sid-steppa den korrupta byråkratiska eliten, både inom EU och Rumänien, i ett direkt samarbete med gräsrots­organisationer för integration och fattigdomsbekämpning.

Men jag vill också i någon form förbjuda tiggeri. För jag vill inte att tiggande ska börja betraktas som ett yrke, lika lite som jag vill att sexförsäljning ska ses som ett jobb vilket som helst. Ett tiggeriförbud är inte lika med att förbjuda fattigdom, som vissa retoriskt hävdar. Liksom sexköpslagen stänger det endast vägen för exempelvis fattiga att försörja sig på det sättet.

Ett förbud förbättrar inte den nu­varande situationen för diskriminerade fattiga romer, det kan bara ske genom offentligt och privat givande direkt till Rumänien. Men att i stället bistå romska tiggare i Sverige normaliserar där­emot tiggande till ett jobb.

Ann Charlott Altstadt

Frilansskribent och författare

Ann Charlott har bland annat skrivit Liten ordbok för underklassen och Strejken på Toys’R’ US: en sommar som skakade Sverige.