Osäkerhet gör att vi utvecklas

En öppnad kylskåpsdörr väckte honom ofelbart och han kravlade sig upp och rusade ner mot köket. Sekunden senare stod han där. Finns det mat här? Kan man få?

Han var sugen, ville ha sin del av kakan. Och det fick han ju.

Ute på promenaderna var han nyfiken. Han nosade, viftade på svansen, morrade, reste ragg. Gnydde förälskat när han såg tikar han var kär i. Han tog in verkligheten med alla sina sinnen och såg till att få det han ville ha.

Men med åren hände något. Man skulle kunna säga att han blev bekväm. Han nosade inte lika ivrigt som förr, han visste ju vilken pudel som gått före honom på gatan. Förresten var han ändå inte särskilt intresserad.

Han gillade fortfarande hundgodis, men det hände att jag fick handmata honom för att han i sin nåd skulle svälja godisbitarna. Jag gjorde mitt bästa för att han skulle ha ett bra och roligt liv. Kastade bollar, lagade älsklingsrätter och kliade honom på magen. Men han var ju en hund, och han tog allting för givet. Hans väl­befinnande och utveckling var mitt ansvar. Inte hans.

Kanske händer något liknande med oss människor. Vi sitter på ett jobb, ett bra jobb, och vi har det bra hemma. Men vi förstår det inte, för allting är som det alltid har varit. Vi blir bekväma, kanske loja, glömmer bort vilka möjligheter som finns runt hörnet. Vi tänker att det är någon annan som ska se till att vi får utvecklas och ha roligt. Men så fungerar det inte. För oss människor är kompetensutveckling vårt eget ansvar.

För att kunna växa krävs det att vi utsätter oss för osäkerhet. Till exempel genom att byta jobb. På en ny arbetsplats finns nya kunskaper och intryck att tillgodogöra sig, andra sätt att lösa gamla problem. Och nya vänner att lära känna.

Jag önskar dig en skön sommar, fylld av nya intryck. Och, om du vill, tankar på hur du kan utvecklas vidare i ditt yrkesliv.