SAS ska behandlas som krisdrabbade åkerier

Det blev ingen flygkonflikt. Däremot blev det ett oherrans liv på de borgerliga ledarsidorna. Sällan har ett konfliktvarsel lett till så många krav på inskränkningar i konflikträtten. Därför är det viktigt att diskutera de bakomliggande drivkrafterna och de principer som stod på spel.
Utgångspunkten var SAS krav på lönesänkningar. Det kravet ansågs välmotiverat eftersom det är kris i företaget sedan de internationella avregleringarna försvårat konkurrensen och kramat lönsamheten ur flertalet flygbolag.
Under alla år av regleringsskydd hade dock SAS dragit på sig ett stort antal later och såväl ledning som delar av den flygande personalen skaffade sig villkor som skiljer sig drastiskt från dem som gäller i de nya lågprisbolagen.
De förmånerna gavs dock inte till våra grupper bland lastare och mekaniker. Deras löneutveckling har hela tiden styrts av den solidariska lönepolitikens principer vilket bland annat har inneburit att de går på rena centrala löneavtal på en högst normal nivå. En lastare har, till exempel en ingångslön på 16 500 kronor för dagtid. Om han, eller i något enstaka fall, hon, arbetar skift kan lönen gå upp till omkring 19 000 kronor.
När alltså SAS hävdar sitt mantra att 38 av 39 fack har gått med på lönestopp och/eller försämringar för att rädda SAS talar de alltså om olika grupper som haft helt olika förutsättningar. De som ska avstå har oftast tillskansat sig förmåner under de goda tiderna som de kan avstå när det uppstår kris.
Våra grupper har däremot levt med en lönepolitik som bygger på att man inte tar ut maximalt ur företag som går bra, men inte heller upphör att ställa lönekrav i företag eller branscher som går dåligt. Allt för att inte lönekostnaderna ska bli ett konkurrensmedel bland andra.
För SAS ledning verkar det självklart att personalen bör sänka sina löner när det går dåligt för företaget. Närmast yrvaket upptäcker de att de inte längre verkar i en reglerad högstatusbransch utan i stället slåss i något som mest liknar bussnäringen om man ser till konkurrensvillkoren.
För oss som arbetat i hårt konkurrensutsatta och avreglerade näringar i årtionden är det snarare regel än undantag, med företag som i bästa fall når en lönsamhet på några enstaka procent. Vi förhandlar alltså ständigt mot arbetsgivare som åberopar bristande lönsamhet som skäl för lönesänkningar och lönestopp.
Om vi hade låtit det krispratet styra vårt agerande hade ett stort antal grupper i Transport stått utan lönehöjningar under åratal och vi, liksom andra fack inom tjänstesektorn, hade fått se våra medlemmar utvecklas till ett nödställt tjänsteproletariat.
Vi bör inte glömma att det inte finns några som helst lagstadgade minimilöner i Sverige. Vårt system bygger på att fack och arbetsgivare gör upp om lönerna via kollektivavtal och att de avtalen sedan får genomslag på hela arbetsmarknaden.
Nu när en kombination av avregleringar, internationaliseringar och försämrade sociala skyddsnät sätter ett tryck neråt på lönerna, särskilt i de hårt konkurrensutsatta service- och tjänstesektorerna, har behovet av att säkra kollektivavtalens normerande minimiregler ökat ytterligare.
En sak är helt säker. Om fackföreningsrörelsen ska kunna hindra utveckling av ett lågavlönat tjänsteproletariat krävs det något mer än vanligt organisationsarbete som medlemsvärvning och facklig skolning. Då och då kommer det också att krävas förtydligande konflikter som säkerställer principer. En del av de konflikterna måste bygga på sympatiåtgärder mellan olika fack. Det är begripligt att arbetsgivarna med kraft vänder sig mot sådana åtgärder och det är i sanning också så att sympatiåtgärderna måste användas med ansvar. Men utan dem står de mest utsatta och exploaterade grupperna helt utan skydd på lönernas marknad.
Att SAS så uppenbart försökte etablera principen att lönerna ska baseras på det ekonomiska tillståndet i enskilda företag var den viktigaste orsaken till att vi fick ett självklart stöd från LO och LO-förbunden.
För oss i fackföreningsrörelsen ter sig också den solidariska lönepolitikens principer som självklara. Tyvärr visade det sig att flygarbetsgivarna hade glömt bort dem och att inte heller medlarna hade dem riktigt klara för sig. Det bidrog möjligen till att konflikten inte kunde lösas på ett något tidigare stadium.
Medlingsinstitutets uppdrag är att säkerställa arbetsfred och en löneökningstakt inom samhällsekonomiskt hanterbara ramar. En viktig orsak till att institutet tolereras av fackföreningarna är just den inriktningen. Inom den ramen kan vi agera utifrån den solidariska lönepolitikens strävan att säkerställa något sånär drägliga förhållanden för alla som lönearbetar i Sverige.
Om däremot även medlingsinstitutet börjar medla utifrån bransch eller, ännu värre, företagsspecifika villkor, då riskerar i stället institutet att bli ett verktyg i ambitionerna att vidga löneklyftorna ytterligare.
I början av förhandlingarna om flygavtalen tenderade medlingsinstitutet att ta bransch och företagsspecifika hänsyn. Det försvårade en lösning. När medlarna sedan verkade tänka om och la ett bud som utgick från en redan etablerad norm gick det att nå en lösning.
Det är möjligen en lika viktig lärdom för oss och arbetsgivarna som för medlarna i medlingsinstitutet.