Åsikter

Svajig trygghet på tre ben

Lennart Kriisa

LEDARE. I alla länder finns någon form av arbetsrätt. I vissa länder är anställningsskyddet starkt, i andra finns det bara på pappret. Man kan fråga sig varför det ser så olika ut. Särskilt när undersökningar visar hur högt vi värderar anställningsskyddet.

Publicerad

I USA tycker till exempel 60 procent att anställningsskyddet är mycket viktigt (Eurobarometern 2005). Inte så konstigt, eftersom anställningstrygghet saknas i många delstater.

Men i Tyskland är anställningstryggheten stark, kanske starkare än i Sverige. Där förlorar knappt någon jobbet för att konjunkturen gått in i väggen. I?stället blir de anställda permitterade, hemskickade, och får komma tillbaka när konjunkturen har repat sig. I Tyskland tycker en högre andel, runt 70 procent, att anställningstryggheten är mycket viktig.

I Sverige slår vi oss gärna för bröstet när anställningstryggheten kommer på tal. Här anser 57 procent att anställningstryggheten är mycket viktig.

Hur anställningstryggheten fungerar i praktiken tycks alltså inte spela någon roll, en majoritet värdesätter den högt i alla fall. Politiker som önskar bli omvalda gör därför säkrast i att inte försämra den. Åtminstone inte så att det märks. Moderaterna säger att de inte vill röra Las, och hoppas slippa debatten om minskad trygghet på arbetsmarknaden. Fast så enkelt är det förstås inte. Tryggheten på arbetsmarknaden vilar på tre ben: anställningsskyddet, omställningsförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen.

Anställningsskyddet har blivit allt svagare ?i takt med att visstidsanställningarna har ökat, från 10 till 15 procent de senaste 20 åren. Politiker från höger till vänster, arbetsgivare och i viss mån fackförbunden tycks eniga om det rimliga i denna utveckling. Visst sker en del flagranta missbruk, som att stapla visstidsanställningar på varandra, men sådant ska rättas till och färden fortsätter.

Trygghetens andra ben vilar allt stadigare på omställningsförsäkringarna.

Det tredje darrar däremot betänkligt. Arbetslöshetsförsäkringen är inte längre vad den har varit. Vi läser om färre medlemmar, hårdare kvalificeringsregler och lägre ersättningsnivåer.

Så visst minskar tryggheten på den svenska arbets­marknaden och sämst till ligger de låg­utbildade. Debattören Jan Edling, avhoppad LO-ekonom, liknar dagens svenska arbetsmarknad vid kön till Café Opera (antologin Jobben kommer och går – behovet av trygghet består). Bara de attraktiva, med utbildning och erfarenhet, släpps in i värmen.

Inte heller Jan Edling ifrågasätter företagens behov av flexibilitet. Han tycker däremot att vi ska införa ett kunskapslyft för de lågutbildade. I annat fall får vi en växande grupp lågutbildade i totalt utanförskap. De kommer aldrig att få ­någon trygghet på arbetsmarknaden, och trygghet är ju det majoriteten vill ha. Även om den långsamt försvagas.