Åsikter

Utopister får bo i skogen
– om de betalar skatt

Maria Eriksson, liberal frilansskribent och chefredaktör för Svensk Tidskrift. Tidigare ledarskribent i Svenska Dagbladet.
Publicerad

KRÖNIKA. Arbetslinjen, arbetslinjen, arbetslinjen. Så här sex år senare börjar de nya moderaternas mantra låta minst sagt tjatigt. Är livet inget annat än arbete, kan man fråga sig?

Det gör också författaren och kulturskribenten Nina Björk. I boken ”Lyckliga i alla sina dagar”, utkommen under hösten, beklagar hon sig över det kapitalistiska samhället. Det kräver nämligen två saker av människan, menar Björk, att hon lönearbetar och att hon köper varor. Med en egen inbyggd logik måste systemet upprätthållas genom att vi människor lydigt följer dessa påbud. Björk är långt ifrån ensam i sin kritik och den är inte heller ny. Hon har en lång rad politiska tänkare till vänster att stödja sig på: Zygmunt Bauman, Slavoj Žižek, Karl Marx.

Vi skulle alltså vara ett slags fångar i ett kapitalistiskt system. Men vem säger att vi måste tillbringa helgerna på IKEA eller att vi måste kunna skilja på ciabatta och focaccia? Vem säger att vi måste jobba 50-timmarsveckor, kolla av mejlen under helgen eller jämföra lönekuvert med grannen?

Fredrik Reinfeldt? Coca cola?

Knappast. Om Nina Björk, eller någon annan vill, går det alldeles utmärkt att bosätta sig med femtio andra anti-kapitalister i en skogsdunge. Odla morötter, spinna egen ull, kanske hålla lite höns.

Det låter förresten inte så dumt. Ett fattigare och enklare liv, men tja, det finns säkert fördelar också.

Fast vänta nu, vad skulle hända om jag och Nina Björk där ute i skogsdungen började idka byteshandel eller ägde allt gemensamt istället för att vara en del av det kapitalistiska samhället? Om jag gav henne bröd, mot att hon hugger ved åt mig?

Vi skulle bryta mot lagen. Inte mot några påhittade kapitalistiska lagar, utan mot Svea rikes lag. Man får inte byta tjänster med varandra utan att betala skatt för utfört arbete.

Det verkliga hindret mot Björks utopier är inte kapitalismen. Den rymmer ett stort mått av valfrihet och möjligheter till livsval – och det står fritt fram för den som vill att välja bort den. Kanske är det just det som stör dess kritiker – att så många av oss lockas av de där glassiga skyltfönstren och förpackningarna. Borde vi inte veta bättre?

Nej, det som faktiskt hindrar den som till äventyrs skulle vilja leva på ett helt annat sätt är det politiska systemet. Den som inte lönearbetar eller på något sätt tjänar pengar får svårt att betala den skatt som staten har krävt av medborgarna sedan urminnes tider. Möjligheten att ställa sig utanför samhället finns inte. Välfärdsstaten omfattar alla, även den som skulle vilja välja bort den.

Någonstans där finner begreppet arbetslinjen sin relevans. Ska människor omfattas av skattefinansierad sjukvård, skola och diverse transfereringssystem är det inte alldeles orimligt att också ställa krav på att de arbetar i möjligaste mån. De politiska gåvorna kommer med ett krav. Ändå hörs sällan några utopister på vänsterkanten som ifrågasätter det rimliga i detta.

Ska vi verkligen tvingas in i ett system där vi måste lönearbeta för att betala skatt?