Röster om förslagen: ”Rubba inte denna sköra blomma”

I mitten av oktober presenterades en ny rapport av Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi. Lars Calmfors anser att arbetskraftsbristen i både näringslivet och i den offentliga sektorn talar för en förändring av dagens lönebildningsmodell.

– Jag hoppas att rapporten kan bidra till en mer konstruktiv diskussion om lönemärkets framtid, även om reaktionerna från parterna i industrin och Svenskt Näringsliv hittills har följt det vanliga mönstret, säger han.

Lag & Avtal var på plats och tog del av förslagen och tankarna i rapporten som Lars Calmfors skrivit på uppdrag av den fackliga samverkansgruppen 6F. Här är några tunga röster från sakkunniga och experter om förslagen:

Susanna Gideonsson, förbundsordförande, Handelsanställdas förbund:

– Vi ser med oro på de sifferlösa avtalens utbredning. Det är ingenting som gagnar LO-medlemmar. Vi ser med oro på om LO inte klarar sin samordning, för annars är det alltid den starke som får sitt på de svagas bekostnad. Ska man vidga vilka som sätter märket? Ska det vara bara industrin och den internationellt konkurrensutsatta delen eller ska vi ha andra branscher? Där är det precis som Lars Calmfors säger i rapporten, att stora delar av svensk arbetsmarknad i dag är internationellt konkurrensutsatt. Ja visst behöver vi vidga vilka som sätter märket, men det är lika viktigt att vi har ett märke som vi kan hålla oss till, just för att värna de svaga.

Åsa Olli Segendorf, enhetschef, Sveriges riksbank:

– När man ska sluta avtal mellan parterna är inflationsmålet ankaret som man har utgått ifrån. Det ifrågasätts delvis genom den här konkurrenskraftsmodellen, som tar upp arbetskraftskostnader i andra länder. Men inflationsmålet är ett nominellt ankare för hela ekonomin. Det är också så att alla de länderna, när man tittar på internationell konkurrenskraft, också har ett inflationsmål som företagen utgår ifrån. Det ligger runt 2 procent. Så det är ju ingenting som är särskilt för Sverige. Det här är förhållanden som alla de länder vi handlar och konkurrerar med också utgår ifrån. Om Sverige som enda land mer formellt skulle avvika från det så skulle det kunna skapa ganska stor oreda.

Mattias Dahl, vd, Transportföretagen:

– Det jag hör när jag läser rapporten är höj lönerna, höj skatten. Det funkar inte. Det har vi prövat. I dag pratar vi om kostnadshöjningsnormen. De senaste åren har den bestämts av Industriavtalet. Egentligen är det bara ifrågasatt utifrån att man vill ha mer. Då är vi tillbaks till det jag just sa, högre lön.

– Under 1970- till 90-talen var det katastrof. Det som arbetsmarknadens parter kunde göra var att ta ansvar för lönebildningen. Det gjorde vi, framför allt inom industrin.

– Det finns ett stort ansvarstagande från den fackliga sidan i Industriavtalet som värnar konkurrenskraften. Om det inte finns något annat alternativ till industri­normen, om något funkar väldigt bra, varför ska man byta?

Juhana Vartiainen, ekonomie doktor, ledamot i Industrins ekonomiska råd, IER:

– Det skulle vara något helt nytt om man lyckas få till en svensk teknokratisk perfektionism som att inrätta en obalansnämnd och styra lönesättningssystemet. Jag känner inte till något exempel bland de nordiska lönesättningssystemen där ett sådant samordnat, centraliserat system skulle ha kunnat på ett allmänt accepterat sätt styra relativlöner. Det slutar alltid i bråk och genererar röd inflation. Det värsta skräckexemplet var 2007 i mitt hemland Finland när man försökte chockhöja sjuksköterskornas löner. Efter några år hade alla löner höjts med samma höga procentinsats. Det var total kris med kostnadskonkurrensen. Man ska vara väldigt försiktig med att rubba en sådan här social norm, denna sköra blomma som man kunnat odla.

Annika Winsth, chefekonom, Nordea:

– Jag gillar Lars Calmfors förslag om fria formuleringar kring avvikelser från löne­normen. Men exakt hur de ska se ut är svårt att svara på. Det är lätt att tillsätta kloka personer som har åsikter, men när de blir jobbiga vill man inte lyssna. Det finns en risk att det blir så här också. Man måste konstatera att det gamla systemet, industrinormen, har tjänat oss väl under lång tid. Men man måste vara ärlig och säga att det inte bara är den som gjort att det går bra för Sverige. Och vad är det som säger att vi tjänar på att ha ett system som varit perfekt i historien, även i framtiden? Det sker enormt stora förändringar i dag i samhället. För mig är det svårt att prata om industri- och tjänstebolag i dag, för de går in i varandra.

Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare, IF Metall:

– Den här debatten handlar inte så mycket om vem som ska sätta märket, utan om huruvida det ska vara högre eller lägre löneökningar. Det tjänar inget till att plocka ut höga löneökningar som sedan visar sig bli luft i plånboken. Vi måste titta på den internationella konkurrenskraften. Den så kallade Europanormen och inflationsmålet är något vi kombinerar när vi ställer våra lönekrav i industrin. När vi ska gå ut och kräva högre löneökningar har vi inom facken i industrin tagit fram ”bästa möjliga”, där vi både tittar på hur mycket produktiviteten ökar och vilken möjlighet närings­livet har att höja priserna. Och så tittar vi på inflationsmålet. Vårt mål är att öka reallönerna. Industriavtalet har tjänat oss väl under de här 20 åren. Vi har reallöneökningar på någonstans mellan 50 och 60 procent. Vi har fått en stärkt konkurrenskraft och vi har ökat sysselsättningen.