Hur kan landstinget ha råd med haveriet Nya Karolinska?

2018-04-11 11:34 Ann Charlott Altstadt  
Ann Charlott Altstadt, frilansskribent och författare till bland annat "Liten ordbok för underklassen". Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Vad fan får jag för pengarna? Näringslivets Leif Östling fick foten för sina träffande ord men redan i forntiden undrade jag i en krönika varför vänstersinnade låter motståndarna få ensamrätt på skatteuppror.

Alliansen vill nu lägga ner arbetsförmedlingen som man i princip skrotade 2008 med det omöjliga nya uppdraget att matcha jobb mot de som inte kan få några. Det skulle förstås ske via privata aktörer som jobbcoucher och etableringslotsar och som med assistansersättningen öppnades därmed portarna för skatteplundring . Minnevärt är de två entreprenörerna som fick 15 miljoner för att lotsa en stycken arbetssökande till ett skattesubventionerat jobb. Så hur kan marknadsmisslyckanden botas bäst med mer marknad?

Borgerligheten brukar anklaga vänstern för att naivt utgå från att människan är god men förutsätter själva det omöjliga; moraliska marknadsaktörer. Många som exempelvis påtalar de starka ekonomiska incitament som driver driftiga asylsökande just till Sverige är blinda för välfärdsmarknadens bristande kontroller och generösa system som liknande jättelika pull-faktorer. För idéer kring mänskliga drivkrafter är också ideologiska ställningstaganden. Och oavsett politisk färg curlar man sina käpphästar så de inte far illa av kontakten med verkligheten vilket gör samhället allt mer obegripligt i sin irrationalitet. 

Hur kan exempelvis Stockholms landsting ha råd med det svindyra marknadshaveriet Nya Karolinska och konsultarvodena på en kvarts miljard för icke-evidensbaserade mumbo jumbo. Men sakna pengar till personalen så de vill jobba kvar och fler utbilda sig inom vården. En sådan sanslös budgetprioritering skulle om det gällt privatpersoner lett till lytesteve i form av Lyxfällan.

Kostsamma entreprenörer, konsulter och privata bemanningsanställda istället för bättre villkor till ordinarie personal är normal fördelningspolitik inom det offentliga. Men även de som vördar marknadseffektivitet bör väl kalla det skatteslöseri att exempelvis ”betongsossen” Jan Emanuel Johanssons bolag kunde fakturera kommuner 60 000 per ensamkommande/månad för att hitta familjehemsplaceringar med en vinst 2016 på 31 miljoner. Att kommunen inte har råd med anställda som utför sådana och liknande jobb för en vanlig månadslön är snudd på brottsligt i sin bakvända icke-logik.

Orsakerna hittas förstås i 90-talets så kallade systemskifte som ligger bakom de stolta ideologiska deklarationerna från rödgröna såväl som borgerliga politiker att de nya jobben absolut inte får skapas i offentlig sektor. Istället har entreprenörer både i marknads- och bidragsprojektbranscher inbjudits till en fredad ekologisk nisch där de ohotade kan beta sig riktigt feta. Där det privata och allmänna glidit ihop så politiker och tjänstemän kan delta i kalaset.

Jag antog på 90-talet att detta haveri skulle döda välfärdsstatens fördelningspolitiska idé  och egenfinansierade alternativ dominera framtiden. Men idag när alla sorters entreprenörer och mäktiga aktörer fått smak på de riskfria garanterade skatteströmmarna varför skulle vattenhålen stängas istället för att bli fler?

Att betala skatt är sexigt menade Mona Sahlin. Men att skatteflödet slagits på för dem vi aldrig frivilligt skulle valt att dejta men dränerats till dem vi verkligen behöver måste väl alla anse sjukt avtändande oavsett politisk läggning?

Ann Charlott Altstadt

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Fråga experterna