nyheter

Så vill Sverige vinna process om löner: Brist på behörighet och fel artikel

EU:s lagstiftande institutioner har inte befogenhet att anta minimilönedirektivet. De har heller inte använt rätt artikel; den rätta artikeln kräver enighet. Så argumenterar Danmark och Sverige för att få direktivet helt eller delvis ogiltigförklarat av EU-domstolen.

Publicerad Uppdaterad

De här handlar konflikten om

Strider direktivet mot artikel 153.5 i EUF-fördraget? Av 153.5 i EUF-fördraget framgår att unionen inte får bestämma om löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt och lockout.[

Har direktivet tagits med korrekt rättslig grund? Det motiveras med artikel 153.2 b i EUF-fördraget och artikel 153.1 b i EUF-fördraget. Det räcker inte med artikel 153.1 b, menar Danmark och Sverige, utan det behöver även luta sig mot artikel 153.1 f i EUF-fördraget. Direktivet består nämligen av två delar, enligt dem. 

Den ena delen är lagstadgade minimilöners tillräcklighet, den delen anknyter till artikel 153.1 b. Den andra delen är främjandet av kollektiva avtalsförhandlingar om lönesättning, artikel 4, som knyter an till artikel 153.1 f i EUF-fördraget. Artikel 153.1 b kräver kvalificerad majoritet i ministerrådet eftersom den regeln handlar om arbetsvillkor. Däremot kräver artikel 153.1 f enhällighet i ministerrådet eftersom det handlar om företrädande och kollektivt tillvaratagande av arbetstagares och arbetsgivares intressen. 

Eftersom det inte handlar om harmonisering utan främjande kan inte artikel 153.1 f i EUF-fördraget användas som motivering, anser Europaparlamentet.

Danmarks och Sveriges andra hands yrkandena handlar om: Artikel 4.1 d handlar om att medlemsstaterna måste skydda arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer som deltar eller önskar delta i löneförhandlingar. Den andra artikeln som länderna vill få bort, artikel 4.2, handlar om att medlemsstaterna ska upprätta en handlingsplan om kollektivavtalens täckningsgrad understiger 80 procent.

 Den 19 oktober 2022 antogs minimilönedirektivet, eller direktiv (EU) 2022/2041 om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen. Det godkändes trots att Sverige röstade nej i ministerrådet och att de svenska parlamentarikerna, som var närvarande, röstade nej i EU-parlamentet, förutom miljöpartisterna som röstade ja tillsammans med sin partigrupp.

Den 18 januari 2023 lämnade den danska regeringen, som också röstade nej i ministerrådet, in en talan mot EU ministerråd och EU-parlamentet för att få direktivet ogiltigförklarat, helt eller delvis, till EU-domstolen. Våren 2023 ansökte den svenska regeringen om att få intervenera till stöd för Danmarks talan, något som godkändes och Sverige blev då en del av processen. Sverige är dock bundet till Danmarks yrkanden.

 Den skriftliga processen i domstolen är avslutad. Den danska regeringen har anmodat domstolen om muntliga förhandlingar. Om domstolen accepterar det, blir förhandlingen inom fyra till sex veckor. Innan domen faller ger någon av domstolens generaladvokater förslag på avgörande. När den slutliga domen kommer är svårt att avgöra, men troligen under vårterminen 2025. EU:s ministerråd och EU-parlamentet, det vill säga de svarande, har ogillat de båda ländernas talan.

I första hand vill Sverige och Danmark att direktivet i sin helhet ska förklaras ogiltigt. I andra hand artiklarna 4.1 d och 4.2. Direktivet strider mot artikel 153.5 i EUF-fördraget. EU-lagstiftande institutioner har inte rätt att anta ett direktiv om minimilöner, det är utanför deras befogenheter.

Det huvudsakliga syftet med artikel 153.5 i EUF-fördraget är att skydda arbetsmarknadens parter mot begränsningar i kollektiva förhandlingar, argumenterar Sverige i sin interventionsinlaga.[2] Fastställande av lönenivåer är undantagna från harmonisering, eftersom lönebildningen och kollektiva avtalsförhandlingar hanteras bäst nära de berörda.[3] Både artikel 4.2 och artikel 5 i minimilönedirektivet är undantagna enligt artikel 153.5 i EUF-fördraget. I artikel 4.2 får medlemsländerna en handlingsplikt som inkräktar på arbetsmarknadens parters autonomi. Även med artikel 5 får medlemsländerna en plikt att handla som direkt lägger sig i lönesättningen.

 Minimilönedirektivet handlar heller inte om att reglera arbetsvillkor, som sedan får en indirekt påverkan på löneförhållanden, utan om att skapa minimikrav på unionsnivå, som har direkt koppling till lön, argumenterar Sverige och fortsätter. Kärnan i direktivet är att påverka och höja lönenivåerna genom att ställa krav på medlemsländerna på ett sätt som direkt lägger sig i mekanismerna för fastställande av lön. Minimilönedirektivet har heller inget syfte att främja andra arbetsvillkor.

Av inlagan, tidigare artiklar och information från den danska regeringen går det att få en liten inblick i hur de svarande har resonerat. Direktivet är inom befogenheterna eftersom minimilönedirektivet inte har några fastställda lönenivåer.]

Det bestämmer varje medlemsland själv. Direktivet kräver inte heller av medlemsstaterna att se till att alla har rätt till en minimilön. Direktivet fastställer endast proceduren för hur lön och kollektiva förhandlingar bestäms. EU-domstolen har redan fastställt att direktivet inte strider mot undantaget i artikel 153.5 i EUF-fördraget, eftersom man med "lönevillkor" endast avses åtgärder som direkt ingriper i fastställandet av lönenivån och vad som ska ingå i lönen.

Danmark och Sverige menar att EU-domstolen inte tidigare har behandlat ett sådant direktiv som har regler om fastställande av lön som syfte. Den dom som åsyftas handlar enligt de sökande om ett direktiv om likabehandling av deltidsanställda med heltidsanställda.]

 Direktivet har heller inte antagits med korrekt rättslig grund, menar de klagande länderna. Den använda artikel räcker inte eftersom direktivet består av två delar. Den ena delen handlar om lagstadgade minimilöners tillräcklighet och den andra främjandet av kollektiva avtalsförhandlingar om lönesättning. Den senare kräver enhällighet i ministerrådet.

I andra hand vill Danmark och Sverige att artiklarna 4.1 d och 4.2 i direktivet ska bli ogiltiga. Även här är argumentet att direktivet har antagits i strid mot artikel 153.5 i EUF-fördraget.

Källor till artikel:

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2023/04/sverige-stodjer-danmarks-talan-om-ogiltigforklaring-av-minimilonedirektivet/

https://bm.dk/nyheder/pressemeddelelser/2023/01/regeringen-har-anlagt-annullationssoegsmaal-mod-mindsteloensdirektivet/

https://www.lag-avtal.se/nyheter/rattsprocessen-om-minimiloner-sa-har-gar-den-till/2016372

https://www.europarl.europa.eu/news/sv/press-room/20220909IPR40138/parlamentet-antar-nya-regler-om-tillrackligt-hoga-minimiloner-i-eu

https://www.europarl.europa.eu/RegData/commissions/empl/inag/2022/06-20/EMPL_AG(2022)734121_EN.pdf

https://arbetsratt.juridicum.su.se/euarb/23-01/08.asp

https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32022L2041&from=DA

https://curia.europa.eu/juris/document/document.jsf?text=&docid=271514&pageIndex=0&doclang=SV&mode=req&dir=&occ=first&part=1&cid=2439531

https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=CELEX%3A12016E153

https://www.regeringen.se/contentassets/76279352361e43f582b786b6325ecc8c/sou-2023_36_pdf_a_webb.pdf

https://www.eu.dk/samling/20201/kommissionsforslag/kom(2020)0682/spm/35/svar/1929608/2659913.pdf

https://www.eu.dk/samling/20222/almdel/EUU/bilag/138/2647961.pdf

https://www.europarl.europa.eu/doceo/document/PV-9-2022-09-14-RCV_SV.html

Läs mer: