Carin Götblad: "Var inte så rädd för konflikter"

När du var dagisfröken och satt och lade Bamsepussel under 1980-talet, tänkte du då: Om några år är jag hög polischef?
-Nej. Med all respekt för pussel ska jag säga att jag inte var den typen som lade pussel. Jag var en smula rastlös, en entreprenör redan på den tiden. Jag delade in barnen i olika åldersklasser så de kunde ta hand om varandra. Då kunde jag vissa stunder sitta på kontoret och plugga juridik och så ringde de om det hände någonting.
Så du smet från jobbet för att plugga?
-Haha! Jag var väldigt bra på att delegera och ställa krav redan då. Människor är nästan alltid mycket klipskare och duktigare än man tror. Min huvudroll är att sätta ramarna och driva på, se till att det händer saker.
Och om det inte händer saker?
-Då kan jag ibland engagera mig för mycket. Gå ned på skruv- och mutternivå. Och säga: "Vad f-n är det här?"
Hur ska en ledare vara i dagens Sverige?
-Det är väldigt viktigt med ledare som tar ansvar. Jag vill koppla det till finanskrisen. Jag är övertygad om att den leder till att man kräver ett annat ledarskap.
Du har erfarenhet av att leda en organisation i kris. Vad är ditt råd?
-Det vore förmätet av mig att ge råd. Men jag vill nog säga att det krävs ett värde­baserat ledarskap. Jag jobbar mycket med ansvarsfrågor, med värderingar och attityder.
Fler ledarskapstips?
-Jag har ganska många sådana där enkla hands on-tips. Som att se till att människor byter plats. Vid rekrytering ska man inte alltid ta den person som förväntas. Då händer det saker! Ta en polis, en hundförare, och gör honom till jämställdhetshandläggare! Inte välja en intellektuellt upplyst kvinna alltså, utan någon som inte har jobbat med frågan. Det är ju jättekul, för den personen är oftast inte politiskt korrekt, den har inte alla kunskaper. Men den har nya ögon. Så då blir det turbulent!
-Man ska inte vara så rädd för konflikter. Jag försöker ibland använda konflikter som en genväg till engagemang. Man ska gärna sluta med konsensus. För att nå dit kan man behöva provocera lite ibland.
Det har varit konflikter runt dig också. Inte minst vad gäller arbetstidsavtalet ATA. 2 000 av dina poliser demonstrerade utanför ditt arbetsrum, iförda t-shirtar med trycket (H)ATA. Hur kändes det?
-Är man chef så driver man förändring och då måste man också hantera kraftigt motstånd. Här handlar det om ett kollektivavtal som är slutet centralt. Och då har jag ett ansvar att genomföra det.
Har det någon betydelse för polisen i Stockholm att det är en kvinna som är chef?
-Absolut. Jag försöker få in kvinnor på typiskt manliga positioner, för då får man nytänkande. Som insatschefer, kommenderingschefer, typiska så kallade machofunktioner. Jag försöker också få in män på typiskt kvinnliga poster, det går lite trögare men jag ger mig inte. Männen ska in på de så kallade mjuka områdena som HR och jämställdhet.
Det brukar vara svårt att öka antalet kvinnliga chefer.
-Stockholms län har flest kvinnliga polischefer i landet och det har ökat kraftigt under mitt chefskap.
-Men livet är inte rättvist så jag försöker säga till mina kvinnor att "ha lite olika saker som du kan tänka dig att arbeta med". Då blir det inte någon katastrof om man inte får det där jobbet som man suktar efter. Jag har alltid haft fem, sex olika saker som jag skulle tycka var kul.
Vad är det för alternativa planer?
-För länge sedan var det att vara hemmafru, men det var tyvärr ingen man som ville ha mig till det. Jag tycker det är väldigt kul att baka, fostra barn och föda upp marsvin.
Det här tycker jag låter lite speciellt. Du är ju landets näst högsta polischef med 7 000 medarbetare under dig.
-Ja, men min styrka är att jag har jobbat i väldigt olika verksamheter. Då ser man med nya ögon på gamla problem, då behöver man inte ta in någon dyr konsult.