"Jag anklagades för att vara tjuv"

Flanörerna i parken i Nancy är många denna ljumma eftermiddag i mars. Men ingen tycks lägga märke till Antoine Deltour, trots att han är en av Frankrikes mest kända visselblåsare.

Han lever numera ett tillbakadraget liv och har just avslutat dagens arbetspass hos Insee, den nationella statistiska centralbyrån, som ligger i närheten.

För åtta år tog hans liv en oväntad vändning. Han slungades ut i offentligheten, när han anklagades för att vara tjuv både av en mäktig före detta arbetsgivare och av luxemburgska staten.

– Det var brutalt. Jag var ung och i början av min karriär. Jag hade överlämnat uppgifter till en journalist, som anonym källa, och trodde att min del av historien var över.

Idag är Antoine Deltour fri, och glad över att visselblåsarnas status håller på att stärkas i EU-länderna tack vare direktivet från 2019.

– Men hur skyddet fungerar i praktiken beror också på hur rättspraxis kommer att utvecklas, säger han.

Under den senaste tiden har Antoine Deltour ofta synts i medier, när han har kommenterat Frankrikes nya visselblåsarlag. Den antogs i början av året och går längre än EU-direktivet.

– Det handlar framför allt om att den franska definitionen av vem som är visselblåsare är vidare, förklarar han.

I Frankrike kan privatpersoner få skydd om de har slagit larm, och inte enbart anställda på företag och myndigheter. Det innebär att alla fysiska personer som avslöjar missförhållanden och brott kan betraktas som visselblåsare, förutsatt att de agerar i god tro och att de inte gör det i utbyte mot betalning. Antoine Deltour nämner ett enkelt exempel.

– En person som är medlem i en miljöorganisation och som slår larm om att någon har dumpat plastavfall på en åker, kan nu få skydd som visselblåsare i Frankrike.

Han berättar att franska organisationer hade velat att även fackförbund och föreningar skulle kunna betraktas som visselblåsare.

– Det hade gjort att enskilda personer hade varit mindre utsatta.

Precis som i andra länder innebär den franska lagen att en visselblåsare både kan få ekonomiskt och psykologiskt stöd. Den ger också en fingervisning om hur personen i fråga bör gå till väga.

– En fördel är att det går att vända sig direkt till medierna, och att man inte måste börja med att anmäla problemen till sin arbetsgivare eller till myndigheterna. Det hade ju varit omöjligt i mitt fall.

Historien började 2008, när Antoine Deltour var 22 år och nyutexaminerad från en av landets högst rankade handelshögskolor. Som så många andra invånare i nordöstra Frankrike sökte han jobb i Luxemburg, och fick en revisortjänst hos PricewaterhouseCoopers, PwC.

Men efter en tid upptäckte han att han hade hamnat i fel miljö. Arbetet var stressigt, och han gillade inte vad han blev vittne till i jobbet.

– Stora företag som tjänade mycket pengar öppnade ett litet kontor i Luxemburg för att slippa betala skatt. Jag visste ju redan innan vad taxe ruling var. Men jag hade inte förstått omfattningen.

I slutet av 2010, några dagar innan han slutade hos PwC fick han av en slump, enligt vad han själv berättar, syn på ett 28 000 sidor långt dokument och gjorde en digital kopia. Handlingarna visade att den luxemburgska staten hade gett hundratals multinationella bolag stora skattelättnader genom särskilda överenskommelser. I stället för att betala de lagstadgade 29 procenten betalade en del av dem bara en procent i företagsskatt.

– I början visste jag inte vad jag skulle göra med materialet, säger han.

2011 överlämnade han det till en fransk undersökande journalist, Edouard Perrin, som året därefter publicerade uppgifter ur dokumentet i en tevedokumentär.

– Det var då arbetsgivaren räknade ut att jag var källan och polisanmälde mig, berättar han idag.

Men det skulle dröja ytterligare två år innan han ställdes inför rätta, vilket framför allt förklaras med juridisk tröghet.

Ungefär samtidigt, alltså 2014, publicerades uppgifter ur dokumentet i en rad länder, genom det internationella journalistnätverket ICIJ. Flera svenska företag som Ikea, Tele2 och SEB utpekades i vad som då fick namnet LuxLeaks.

Antoine Deltour åtalades för sex olika brott, och riskerade mellan fem och tio års fängelse.

Hans advokater rådde honom genast att gå ut i medierna.

– Det visade sig vara klokt. Det ökade sannolikt mina chanser i rätten.

Han säger att han hade tur eftersom affären uppmärksammades stort. Han hade också en aktiv stödkommitté att luta sig mot.

– Men det var ändå tufft. Jag fick till exempel mycket kritik i Luxemburg.

Alla larm från visselblåsare är av samhälleligt intresse. Men en del går vilse, vilket är  särskilt vanligt om historierna väcker mindre uppmärksamhet.

Hans fall vandrade upp genom det luxemburgska rättsväsendet. Inte förrän 2018 friades han helt av Högsta domstolen, som ansåg att de uppgifter som han hade ”stulit” från PwC var av så stort allmänintresse att han inte skulle dömas för stölden av dokumentet.

Smolk i bägaren var dock att en av hans före detta kollegor hos PwC inte fick samma erkännande. Raphaël Halet hade också läckt dokument till medierna, med HD ansåg att inte var av samma samhällsnyttiga värde, och att han därför inte kunde betraktas som visselblåsare. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har nyligen behandlat Raphaël Halets ärende, och ska meddela domen under de kommande månaderna.

2015 hade Antoine Deltour fått EU-parlamentets medborgarpris, men han tonar ner den roll som hans historia har spelat för utvecklandet av EU-direktivet som antogs för tre år sedan. 

– Mitt fall har använts som exempel av organisationer som har kämpat för att medlemsländerna ska skärpa skyddet av visselblåsare. Det beror också på att det kom rätt i tiden eftersom frågan just då diskuterades mycket i samband med EU-direktivet om företagshemligheter. Socialdemokrater gick med på det direktivet, under förutsättningen att de anställdas rätt skulle skärpas i ett annat direktiv.

Han tillägger att hans affär också väckte särskilt stort intresse i Bryssel, eftersom den berörde skattekonkurrensen mellan olika EU-länder.

Även om Luxemburg just nu också håller på att införa en ny lag, utifrån direktivet är han inte säker på att hans historia hade tagit en annan vändning om den hade inträffat idag.

– Kanske hade åklagaren i Luxemburg tvekat att väcka åtal mot mig. Och även om man hade gjort det hade jag haft starkare argument för att frias.

Men han anser att det finns oklarheter och luckor i de nya reglerna.

– Det är till exempel inte helt klart vad man får göra och inte göra för att komma över ett dokument. Jag anklagades ju för att vara tjuv. Vilket jag i och för sig var. Det är förmodligen en av de frågor som kommer att bli tydligare genom rättspraxis, säger han.

Antoine Deltour anser också att den generella inställningen till visselblåsare måste förändras.

– Synen på visselblåsare kan inte regleras genom ett direktiv. Det handlar om kulturen på företag och myndigheter. Även om visselblåsare nu skyddas från uppsägning, är det svårt för många att jobba kvar på sin arbetsplats. Arbetsgivare borde inse att det ligger i deras eget intresse att lyssna på intern kritik från de anställda.

Hans egen tid som visselblåsare är alltså avslutad. Men idag ingår han i styrelsen för en internationell förening, The Signals Network Foundation, som bland annat hjälper visselblåsare att få kontakt med journalister.

Han är också aktiv i franska Maison des lanceurs d’alertes, som stöttar visselblåsare i hemlandet Frankrike.

Ett annat problem som kvarstår, säger han, är att många larm om missförhållanden inte leder någon vart.

– Det blir kanske några artiklar i tidningen. Men inte mer. Egentligen borde det finnas en offentlig instans som följer upp att de anmälda problemen åtgärdas.

LuxLeaks ledde till att EU-ländernas finansministrar beslutade om ett automatiskt informationsutbyte, när företag beviljas särskilda skatteöverenskommelser.

– Men medlemsländerna fortsätter ju att konkurrera med låga företagsskatter, vilket gör att inkomster till den offentliga sektorn uteblir.

Själv valde han alltså för drygt tio år sedan bort en karriär med hög lön inom finanssektorn.

Det verkar inte bekomma honom. Tvärtom.

– Jag gjorde ett annat livsval, säger han innan han raskt lämnar parken i Nancy, för att hinna med tåget. Han vill komma hem i tid för att kunna natta barnen som väntar i hemmet i den lilla staden Epinal.