Oenig domstol friar häktesvaktens chefer

Häktesvakten mördades av intagen när hon skulle vakta honom på en rastgård. När hon vände ryggen mot honom för att öppna dörren till gården började han misshandla henne. Misshandeln ledde till vaktens död.

Kriminalvårdschefen och två kriminalvårdsinspektörer åtalades för att de vållat mordet genom att inte bedöma riskerna när de intagna togs ut på promenad.

Södertörns tingsrätt konstaterar att rutinerna på häktet i Huddinge var desamma som på andra häkten och att de hade funnits i flera år. Ingen hade kritiserat rutinerna. Det kunde inte krävas av en normalt aktsam arbetsgivare att inse att det kunde hända, anser tingsrätten.

Under mycket lång tid har ingenting liknande som mordet på häktet i Huddinge hänt. Personalen där har i mycket få fall utsatts för våld och har inte upplevt att det fanns risk för det. Därför kan den eventuella oaktsamhet som cheferna visat i alla fall inte vara så klandervärd att de ska kunna straffas för den, skriver tingsrätten.

Tingsrätten anser vidare att det är mycket svårt att bedöma om den intagne hade försökt och lyckats döda vakten även om hon inte varit ensam. Den intagne har själv inte svarat på varför han attackerade vakten.

Domstolen bedömer, utifrån filmen från övervakningskamerorna, att den intagnes första slag gjorde det omöjligt för vakten att försvara sig. Om hon hade haft med sig en kollega, är det osäkert om hon eller han hade kunnat försvara sig själv. Slutsatsen blir att det inte är säkert att dödsfallet hade undvikits om två vakter hade avdelats för att ta ut den intagne på promenad.

Slutligen anser domstolen att de åtalade inte hade anledning att tro att den intagne skulle döda sin vakt. I efterhand går det lätt att konstatera att han var farligare än vad som var känt, skriver domstolen. Om det hade varit känt, hade betydligt starkare åtgärder kunnat användas. Han hade kunnat få hand- och fotfängsel och personalen skulle ha kunnat haft pepparspray och batong.

Dessa slutsatser delas av tre av domstolens ledamöter, däribland ordföranden. De tre andra, en fd lagman och två nämndemän, anser att kriminalvårdschefen brutit mot arbetsmiljölagen på två sätt. För det första har hon inte sett till att de rutiner som fanns när en farlig intagen skulle flyttas följts, för det andra har hon inte sett till att personalen blivit tillräckligt informerade om de intagnas farlighet. Denna oaktsamhet bedömer de tre ledamöterna som allvarlig.

Samma bedömning gör ledamöterna när det gäller en av kriminalvårdsinspektörerna. Han borde ha sett till att vakten hade fått bättre information och att det funnits särskilda rutiner så att en vakt inte ensam skulle ta emot en farlig intagen.

De tre skiljaktiga ledamöterna anser att dödsmisshandeln kunde ha undvikits och att kriminalvårdschefen och kriminalvårdsinspektören har gjort sig skyldiga till allvarliga brott. Men eftersom det inte var fråga om medvetna risktaganden, ska inte vållandet till annans död anses som ett grovt brott, anser de.