Povel Ramel i Lag & Avtal

Läs Elisabet Örnerborgs artikel från 1999:
Gränsen går vid fotsvamp
- När jag började min elaka verksamhet och skojade med andras låtar, som jag nu gunås gjort, då var det fritt fram. Så länge man talade om vilka som gjort melodin. Men idag måste musikförlaget ge tillstånd för att du ska kunna vränga till en ny text.
Povel Ramel har till och med ändrat sin egen låt Var är tvålen? till Var är hålen? för en reklamfilm för el.
- Jag tyckte först att det lät väldigt könstigt! Men reklambyråns sketcher och tecknade inslag där alla slutade med de två dumma hålen i väggen verkade kul. Så bad de mig skriva en text med tvålen utbytt mot hålen.
- Det är lika bra att jag gör det, som att andra gör det sämre, tänkte jag.
Povel Ramel har fått brev från folk som sagt att det var ett helgerån mot den gamla fina låten, men han tycker att han själv får ändra sina texter hur mycket han vill.
- Det blev ett kul experiment, annars är jag oerhört lite med i reklam, jag är inte så road av sånt.
Du brukar säga nej?
- Ja.
På 50-talet, före Knäppupp-tiden, gick han med på att göra reklam för en kaffesort för att tjäna en slant. I reklamtexten som kom till utan hans godkännande stod det att det här kaffet var hans andra last. Alla ville sedan veta vilken hans första last var! Han kunde krävt skadestånd, istället fick reklambyrån gottgöra honom genom att göra reklam för någonting som inte fanns, som Povel Ramel hittat på.
- Bröstmayers kanelcylindrar. Det var en teckning av ett litet fett barn med rosende kinder som sa Bröstmayers, ty de äro knapra. Alla undrade vad det där var för tabletter.
Vad ville du med det?
- Ja. det är en bra fråga. Bröstmayers kanel låter som en sådan där riktigt fånig produkt Jag hittade på andra fåniga reklamslogans också. Det komiska är att vi fick ett hedersomnämnande, när priser för årets bästa reklam delades ut.
Var får du alla idéer ifrån?
- Det fanns en revy, som hette Hellzapoppin' som gick i London i slutet på 40-talet.Den fanns också som film, Den galopperande flugan, som många minns som det mest genomslagskraftiga som hände på humorns område.
- Den kom mitt i den tidens vattenkammade snälla filmande och hade fullständigt vansinniga vinklar på allting och var förödande rolig.
Povel Ramel åkte till London för att se revyn, som visade sig vara ännu roligare än filmen och kom hem med många impulser till att göra något annorlunda.
Han gav inte revyförfattarna något slags erkännande för det då. Men i höst, när den andra delen av hans memoarer kommer ut, har de en självklar plats i historien om Knäppupp.
- Man har väl lite egen fantasi också. Men man behöver alltid impulser och det fick vi tillräckligt och jag tror att vi stal - nu är vi inne på kleptomani - en av alla dessa tusen gester och grunkor som var i den där föreställningen.
Det var en man i en vargskinnspäls, som kom och ställde sig mitt i mittgången på teatern, tittade sig om åt alla håll utan att få hjälp. Då blåste han i en visselpipa och en galge kom ned från taket. På den hängde han pälsen, visslade och så åkte galgen med pälsen upp igen och fick hänga där resten av föreställningen.
- Det var sådant där som ser kul ut, inte om du har en grej men om du har hundra sådana. Det blir som att sitta i en våldsam pytt i panna på något sätt. Den där pälsen behöll vi.
- Vi stal en päls.
Annars var det mera fråga om impulser till att göra liknande konstifikationer.
Blev ni aldrig anklagade för stölden?
- Nej, skämt är det väldigt svårt att få copyright på. Aktuella kvickheter som sägs till synes spontant från en scen är det bara att hugga för sig av, det går inte att skydda dem. Däremot går visor och melodier att skydda.
Så är också melodiförfattarna till Nidälven noga angivna på skivfodralet till Povel Ramels version Grisälven.
Det var på 60-talet, då Povel Ramel uppträdde i barer med något som hette Hälften lånat, som han lekte extra mycket med andras låtar. Då kunde han ta en låt och skriva vilken text som helst. Nu krävs det tillstånd från musikförlaget.
- Jag skojade och sa att jag ringde Stim för att få lov. Jag sa att jag talat med gamla fru Stim, som om det var en stor familj, och hon sa att visst får man stjäla tre takter.
- Jag satte ihop en låt som bestod av tre takter hit och tre takter dit. Jag lät Martin Ljung göra det på norrlandsdialekt. Han låtsades vara kompositör. Sedan har Stim förnekat att det är så.
Artistbanan kom Povel Ramel in på därför att han ville sluta skolan så fort som möjligt.
- Mina föräldrar dog väldigt tidigt, när jag var 15 år, i en bilolycka. Då kom jag till en faster och hon förstod mig. Jag behövde inte gå i skolan om jag inte ville.
- Musikutbildningens skalor och notläsande var dock inte heller min likör.
Povel Ramel ville hålla på själv.
Att skriva revyer ensam tycker han dock är en omänsklig uppgift. När han sitter med ett vitt papper och ska skriva en visa till en av flickorna i revyn, till primadonnan exempelvis, är det svårt att komma på något som inte funnits åttio gånger förut. Då gäller det att hitta originella vinklingar och ämnen.
Idén till The Gräsänkling Blues, som Povel Ramel tycker är nog så originell, fick han när han hörde en orkester på en primitiv dansbana i landsorten spela något som de trodde var blues och en sångerska som inget visste om denna musikart. Då tänkte han att svensk blues måste vara kul. Blues handlar alltid om att jag woke up this morning och elände, elände.
- Ett dumt elände kan vara att man är gräsänkling, tänkte jag.
Den eviga visan om Karl Nilsson såg dagens ljus när Martin Ljung och Povel Ramel under en turné satt och snackade om vad en originell visa skulle handla om.
Kan en ointressant visa bli rolig?
- Vi satt ofta och gaggade, det var ett sätt att bolla uppslag. När det gällde sketcher, allmänna lustifikationer, så brukade vi vara ett gäng. Alla var med om att gagga fram sketcherna, det talade vi också om i programmet. Det är samma resonemang som bakom att man inte kan skydda lustigheter.
- Jag har jobbat i par också, med Beppe Wolgers... Det var kul men de bästa grejerna jag gjort, har jag gjort alldeles ensam.
Vilka är de bästa grejerna?
Povel Ramel nämner Ta av dej skorna, som han visserligen skrev tillsammans med Beppe Wolgers. Povel skrev melodin och sedan skrev de en provtext.
- Men i fallet Ta av dej skorna blev första versen jag skrev så pass bra, att den behöll vi. Det är den som sjungs mest. Visan har två långa verser till, de har Beppe skrivit. Ändå tycker jag att den mest slagkraftiga versen är den första och den skrev jag ensam.
Vilket är ditt bästa lånegods?
- Det var en låt som hette En vandringsman och något om att du kan ingenting ta med dig dit du går. Du vet, det är en religiös tanke. Jag ändrade det till att han var kleptoman och blir förmanad - han har varit på party och då var ju fickorna fulla - du får ta ingenting med dig när du går. Den blev mycket uppskattad. Men det fordrar ju att publiken kan förlagan.
Povel Ramel har blivit anklagad för idéstöld en gång. Fast då hade vederbörande grundligt fel.
- Han hade skrivit något som hette En soldat kommer hem tata di tada da, en slags marschvisa. Jag hade skrivit en schlager i Sverige som i sig var en parodi på menlösa schlager. Stim vände sig till mig och frågade vad jag hade att säga om detta.
- Men det var enkelt att svara för hans låt var skriven långt senare än min.
Själv har Povel Ramel inte anklagat någon annan för att ha knyckt från sig, tvärtom.
- Gruppen Just det hade tagit stumpar av mina grejer. En tidning skulle ha mig att träffa dem och tre snälla grabbar kom hem till mig. Det var inget fel på vårt möte och jag tyckte det var kul, det de hade gjort. Det var inte fräckare än vad jag gjorde en gång i världen.
Men den som ringde häromdagen och ville använda Ta av dej skorna i reklam för ett medel mot fotsvamp fick nobben.
- Där drar jag gränsen. Att en av de få lugna och vackra visor jag har skrivit skulle sammankopplas med fotsvamp! Det var för mycket helt enkelt. Det är inte heller roligt, bara obehagligt.