6 frågor till Johan Alfonsson…

2020-09-17 00:00 Calle von Scheele  
Johan Alfonsson drar slutsatsen i sin doktorsavhandling att behovs­anställda betalar ett högt pris för arbetsgivarnas flexibilitet. Foto: Göteborgs universitet

… som doktorerar vid Göteborgs universitet på sin avhandling Alienation och arbete – Unga behovsanställdas villkor i den flexibla kapitalismen.

Din slutsats är att de behovsanställda betalar ett högt pris för arbets­givarnas flexibilitet. Vad menar du? – Anställningsformen styr de behovsanställdas liv väldigt ­mycket. De måste vara redo att ­arbeta och planera fritiden som om de skulle arbeta. De får också svårt att skapa sociala relationer till andra, både privat och i arbetslivet. – De individer bland de behovsanställda som har låg grad av förutsägbarhet när det gäller var och när de ska jobba lever med ekonomisk osäkerhet. De vet inte hur hög lönen blir. Vad är orsaken till att allt fler måste ta denna typ av arbeten? – En anledning är förändringar av Las, Lagen om anställningsskydd, som möjliggjort anställningar på det här sättet. En annan anledning är arbetslöshetsnivån och arbetslöshetsskyddet. Fler kan tänka sig ta denna typ av ­arbete, eftersom arbetslösheten har ökat väldigt mycket samtidigt som det blivit svårare att få arbets­lös­hets­ersättning. Dessutom har ­kraven på arbetslösa att söka alla typer av jobb ökat. Kan coronakrisen leda till en ökning av behovs­anställningarna? – Ja, om man ser historiskt har de ökat efter kriser. De behovs­anställda är en buffert i företagen som får gå först. När konjunkturen ser ljusare ut brukar arbetsgivarna vara osäkra om framtiden och ­tenderar att anställa på behov i större utsträckning än tidigare. Du anser att Las har försvagats. På vad sätt har det skett? – Det började på 1990-talet. Den socialdemokratiska reger­ingen införde att man kunde ha fem tillfälligt anställda utan att uppge skäl. Man började se Las som ett hinder för tillväxt i före­tagen. Alliansregeringen införde den allmänna visstiden, som innebär att man kan anställa på hur kort tid som helst men högst i två år. Med dessa förändringar har Sverige hamnat i botten när det gäller skydd av tillfälligt anställda. I EU har bara Irland sämre skydd. I OECD-området låg vi i toppen på 1990-talet, men nu ligger vi i botten när det gäller detta skydd. Vad kan man göra för att lösa de problem som du sett? – En åtgärd gäller de behovsanställdas ekonomi. Om de lättare kan få arbetslöshets­ersättning skulle deras trygghet öka och de slapp ägna all fritid åt att planera hur de ska arbeta. – Man kan också tänka sig en åtstramning av Las, som skulle försvåra anställningar på tillfällig grund. Men diskussionerna om ­lagen går åt motsatt håll, Las ska luckras upp ännu mer. Upplevs alla typer av behovsanställningar som lika osäkra? – Nej, skillnaden mellan olika grupper beror på i hur stor utsträckning man vet var och när man kommer att jobba. Standardbilden av en behovsanställd är en person som sover med ­mobilen under kudden och hela tiden tvingas hålla koll och svara på sms från arbetsgivare. Den gruppen är en viktig del av de behovsanställda. – Men det finns också de som har vad jag kallar informella vika­riat med någon typ av informell garanti av timmar. Jag intervjuade en personlig assistent till en elev med särskilda behov. Hon får timmar varje gång eleven är i skolan. Denna kvinna vet ofta väldigt väl hur stor lönen blir.

Calle von Scheele

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Lag & Avtal.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Lag & Avtal eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Fråga experterna